Vår fina "Amben". Ett helt år har hon funnits i vår familj nu. Samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss hon flyttade in här, liten och lurvig, så känns det som att hon alltid varit här.
Hon har gått från en liten björnlik valp med sylvassa tänder, som alltid kom undan med alla hyss, till att ha blivit en stor nalle som ännu kommer undan med alla hyss.
Som när jag kom hem från affären en dag. Hade varit borta max en timme och möts av en farstu full av papper. och då menar jag verkligen full av papper. Hon hade fått upp skrubbdörren och slitit ut en hel torky-rulle. En hel rulle som nu var gjord till miljoner småbitar. Och mitt i allt papper sitter en väldigt nöjd vovve. Hennes blick sa allt; se vad duktig jag varit som dödat rullen....Går ju bara inte att bli arg på det...så hon kommer ännu undan med väldigt mycket.
Kärt barn har många namn heter det och Ambra har verkligen fått en hel radda smeknamn; Stumpan, Strumpan, Lufsan, Jordfräsen, Gaphalsen, Retstickan, Matvraket, Hårbollen, Skruttan, Duharförfanförstörelsemani, Sölkorv m.fl. Och alla lystrar hon till ;)
Ett annat smeknamn är Ambra-mitt-i-vägen, för det är där hon är. Mitt i vägen. Lägger sig alltid mitt i gångstråket så man måste kliva över henne. Ställer sig mitt framför benen på en när man kommer kånkande med tunga matkassar på vägen mellan bilen och trappan. Mitt-i-vägen. Mitt i centrum. Där vill hon vara. Alltid med oss där vi är. Och är vi i familjen i olika rum så springer hon emellan dem för att ha koll. Hon vill ha stenkoll på var barnen håller hus. Framför allt Ozzy. Dem två har sen dag 1 varit som Kling och Klang, Tjorven och Båtsman, pannkakor med sylt. Ser lite fränt ut när lille 5-åringen lägger sin lilla hand på "sin" vovve och säger -Kom Ambra så går vi, och så lallar dem iväg. På kvällarna ligger dem tillsammans på golvet i en hög, Ambra med sin björn-ram över sin lill-husse, och tittar på Bolibompa. Kärleken mellan ett djur och ett barn när den är som allra vackrast.
Samtidigt är hon en egensinnig "liten" dam men ändå alltid med en vilja att vara till lags. Kan driva en till vansinne, i ungefär två sekunder, tills man ser in i dem där mjuka, bruna ögonen som är fulla av bus och kärlek. Mjukheten själv, men som morskt vaktar tomtgränsen mot allt vad potentiella inkräktare kan tänkas.
Hon som hellre dricker iskallt regnvatten än rent kranvatten. Hon som går omvägar runt vattenpölar. Hon som tuggar på allt av trä. Hon som älskar att stjäla skor o mössor. Hon som väcker oss på mornarna med en kall blöt nos mot näsan. Hon som alltid är upplagd för bus och lek. Hon som snarkar som en hel karl på nätterna.Hon som gärna sätter krokben för en genom att hugga tag i raggsockorna. 50 kg lurvig ren och pur kärlek, vår Ambra Amanda. Det här året har gått så himla fort. Jag hoppas att vi ännu har många år framför oss med denna goa kramgoa nallen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar