Inte så motigt längre

Inte så motigt längre. Nä, inte alls. Det känns som att det går mot bättre tider. Saker och ting ser ut att lösa sig. Sakta men säkert. En efter en. Tålamod bara. Tålamod!

 Äntligen känner jag att jag vet vad jag vill, vad jag ska göra "när jag blir stor". Eller iaf när föräldrapenningen är slut. När hösten kommer. Fast grejen är, jag börjar redan nu. På en gång! Så får vi se vart det bär, OM det bär. Annars får jag hitta på något annat. Men man måste ju prova. Annars går jag bara och ångrar mig sen när jag blir gammal, eller hur? och så kan vi inte ha det. Nej! Bort med självkritiken och det dåliga självförtroendet och bara kör! 

Knutarna som är mellan mig och gubben börjar så sakterliga knyta upp sig också. Finns många och en del sitter hårt, men vi har iaf börjat rota i dem. Så det går kanske att rädda, det är kanske inte försent. Det är så som jag tänker. Jag tror inte ens att han har förstått hur nära slutet det varit, bara att det var något som var oredigt mellan oss sen en tid. Det är väl lite så män är. Att dem liksom inte ser eller hör eller märker hur det egentligen står till. Bara att det är nåt galet (och det kan lika gärna bero på pms eller dåligt väder så det kan dem ändå inte göra nåt åt och då får det bero). Eller nåt.

Äldsta grabben var hem idag. Han har (äntligen) fått tag i en egen lya och flyttade dit igår. Skönt för honom! Så idag var det att gå igenom mammas gömmor på köksgeråd som gällde. ;)

 Nästan så jag avundas honom en smula. Jag minns den där tiden som det var alldeles nyss. Att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Betala sin första hyra och köpa sin första stekpanna och försöka skramla ihop ett bohag och göra det hemtrevligt med få kronor i fickan men massor av frihet.

Gu natt, siv gutt!

Det är motigt nu..

Usch! Varnar direkt för att detta kommer bli ett väldigt dystert och negativt inlägg. Allt känns så himla motigt nu.
 Hade precis tagit mig igenom ett par tuffa veckor (av diverse olika anledningar) och lagom man tror man har nått fram till en vändpunkt, att allt verkar lösa sig trots allt så pang! Som att någon sitter där uppe på ett moln och släpper ner bomben mitt i skallen och bara "Nänä du lille vän, så lätt kommer du inte undan! Mohahaha"

Jag hade möss i bilen strax innan jul. Dem hade förutom käkat hundgodis även ätit sönder ett bilbälte (Ellas plats). Ekonomin vid jul och därefter har inte varit den bästa (läs helt i botten pga strul med både försäkringskassan och csn) så jag har snålat och snålat, sålt av allt möjligt som jag kunnat och hade äntligen råd att få byta det där bältet (plus ett par andra små-saker som skulle göras med bilen innan besiktning). Skulle på verkstan nu på torsdag. Men så ringer verkstan; dem får inte tag i något nytt bälte till min bil Suzuki har slutat tillverka dem. Han hade tom ringt runt på fastlandet utan napp. Han skulle forska vidare, men det enda verkar vara om det skulle finnas på någon skrot ( men inte troligt att en så pass ny bil befinner sig på en skrot på ön, enligt honom) så nu vet jag inte hur det går med min bil. Inte mer än att jag får körförbud om ett par veckor när den inte går igenom besiktningen... :(
 Igår var jag bara arg. Arg på Suzuki som inte tillverkar grejer längre till min bil (detta har hänt förr). Om det varit ap-gammal, ja visst. Men det är en 02:a. 16 år gammal bil ska det väl finnas grejer till. Jag behöver byta lyktglas inom kort också för dem har blivit helt matta, lär vara samma sak med det, tillverkas väl inte längre :/ Sonen köpte nya lyktor till sin volvo -79 års modell utan problem liksom!!!
 Imorgon flyttar min coverpro 2000cpx (täcksöm-maskin) hem till en annan sy-tok. Troligen går en maskin till samma öde. För att jag ska kunna lämna in bilen på verkstan om nu verkstan får tag i delar. Annars måste jag se mig om efter en annan :( Är måhända löjlig men jag älskar min bil <3 , jag har haft den sen ny och den är så himla mycket min! Med bucklan i sidan och mossa på takrelingen, smulor i baksätet och hundhår i taket, men den är min <3 Jag vill inte ha någon annan bil. Vi har rullat flera tusen mil tillsammans. Vi har varit i dike ett par vändor. Den har fraktat mina flyttlass och mina barn och mina hundar i 16 år...Okey om det var för att motorn skurit ihop eller så, men inte för att den jä_la råtta gnagit sönder ett bilbälte. Buhuu :,(


Men så när jag körde på Klinte för en stund sen, körde förbi ett nerbrunnet hus, så tänkte jag ; det kunde varit värre. Det finns alltid någon som har det värre. Så jag lovar att jag ska försöka sluta hänga läpp nu.