Pulled pork och ko-skit

Gårdagen var slö, tror jag börjar bli förkyld. Lyckades iaf ordna middag till familjen tack vare min underbara hjälpreda i köket; croc poten.

Pulled pork fick den fixa, smarrigt värre och en favorit hos barnen. Var en sån stor bit att det räcker även idag.

Stickar för fullt och nu är båda tröjorna färdiga till Eddie och Ozzy. Färdigstickade vill säga, de ska ännu monteras och just den biten är i mitt tycke det tråkigaste. Ska ta tag i det under helgen är tanken.

I måndags spred de gödsel på grann-åkern. Något som grabbarna naturligtvis tyckte var jättekul att stå och titta på. Just i måndags låg vinden inte åt vårat till heller så det gjorde inte mig så mycket heller. Men nu... bläääääää! 

Fem dagar har gått och det är ännu inte nerplöjt. Igår vart jag så irriterad att jag ringde ansvarig på kommunen, men det hade jag inte så mycket för. Dem behöver inte plöja ner det öht här på ön!!!! Va!? liksom.Här har man alltid gått och trott att det är någon 24-timmars regel som ska följas (för så har det varit tidigare), men icke alltså. 

Även om ungarna tyckte det var roligt att titta på dyngspridaren uppskattar inte heller aromen som ligger över nejden. Trots flera dagar med solsken så sitter vi mest inne. Tråkigt är bara förnamnet. Hoppas ännu att det "bara kommit något emellan" och att det faktiskt kommer med plogen snart, så vi kan slippa den här stanken.

Torsdag

Stenslut efter en jobbig natt. La mig i Ozzys säng för att få sova ostört. Ozzy sov ju som vanligt i våran säng bredvid pappa...

Tvättmaskinen snurrar, disken är iplockad i diskmaskinen och just nu leker Ozzy o Eddie med småbilar inne i sitt rum. Jag har tagit en alvedon mot huvudvärken och försöker väcka liv i knopp o kropp. Går väl sådär. Hade en hel del planer för dagen, men just nu känns dem inte genomförbara. Tror jag sätter mig i soffan en stund och stickar på Eddies tröja, så får man se sen om det går att uppbringa en gnutta energi till något vettigt idag.

Hösten är här

Nu är verkligen hösten här på riktigt. Dimmigt på morgnarna så att man riktigt ser dropparna i luften.

Vi som är vana att kunna ta det lugnt på morgonen fick en lite annan start idag eftersom jag skulle på ett möte i stan. Son nummer fyra har börjat på gymnasiet i höst och det var dit vi skulle. 

Men nu är vi iaf hemma igen och ska ta tag i lite sysslor. Jag håller på att rensa ur en massa här hemma. Jag har köpt hem lite plastbackar och trådbackar som ska hjälpa mig att få lite bättre ordning i den största garderoben. Just nu är allting uppstaplat i en enda röra. Massor av det som ligger i den garderoben är utlagt i diverse köp-o-sälj-grupper på facebook och jag bara väntar på napp. Hoppas att det ska rulla på lite nu när lönen har kommit för de flesta. 

Så det är det jag ska ta tag i nu, istället för att sitta vid datorn egentligen. Meeeen, fick hem min alldeles nya dator igår, så kändes tvunget att prova den lite ;) Den gamla som köptes för åtta (!!!) år sen har gett sin sista suck.

Tjipp!

En härlig söndagspromenad

Diagnosen

Idag har dottern L haft hörselkontroll hos skolsyster. När hon kom hem berättade hon att hon inte hör på höger öra och att sköterska ska ringa mig (vilket hon inte gjort ännu). Va??? tänkte jag. Inte det också :(
Fast jag vet ju inte ännu hur pass illa det är egentligen. L har en tendens att inte alltid återberätta saker och ting helt korrekt.

I somras fick hon sin diagnos ADHD. Äntligen får jag väl säga. Som vi har kämpat med det. Så lagom till skolstarten i fjärde klass påbörjades medicinering och vi märker en viss skillnad. Men tänk om vi hade blivit lyssnade på tidigare, vad mycket lidande i familjen vi hade kunnat slippa.

Redan kort efter att L börjat förskoleklass märkte vi att det inte var bra. Hon hade ett sjuhelvetes humör varje dag hon kom hem från skolan. Konflikter med lillasyster precis hela tiden. Var ofta ledsen, orolig, spänd mm.
Den läraren hon hade då märkte att det var svårt för henne i skolan med det sociala och med koncentration och med att ta in information. Hon trodde att jag hade rätt i mina misstankar om adhd. 
Men sen började L första klass med en annan lärare och med henne blev det tvärstopp! Jo, L hade alla dessa svårigheter som första läraren hade påpekat, men inte hade hon adhd. Nej, allt berodde på att hon inte hade gått på förskola. Och "adhd och vi nog alla lite till mans", sa hon vid varje utvecklingssamtal. L´s humör blev bara värre o värre. Läxläsning var en kamp och inte sällan slutade det med att hon rev sönder o kastade alltihop. Ständiga konflikter här hemma, konflikter med klasskompisar, en ledsen L som på vårterminen i trean fick börja om med ettans mattebok...och vad gjorde inte det med hennes självkänsla?



Till slut föreslog iaf specialpedagogen att hon skulle få göra en logoped-utredning, vilket vi gjorde på sportlovet. Efter 15 min i samma rum med logopeden frågade hon om det gjorts någon neurologisk undersökning på L ....
För logopeden var det en solklar start med tanke på hennes svårigheter i skolan och med en pappa som har adhd, päronet brukar inte ramla långt från äppelträdet....

Så, efter mycket om och men så kopplades skolpsykologen in och gjorde flera tester som visade samma svårigheter. Ändå på sista mötet vi hade i skolan innan sommarlovet satt L´s lärare och gaggade " näääää, inte kan jag tro att hon har adhd inte. Hon har inte gått på förskola och det är såååå viktigt för hur det sen går i skolan".

Ohoj!!! :p Vad trött man blir liksom. Samma lärare har haft två av L´s äldre syskon som inte heller har gått på förskola. Hade dem sådana svårigheter kanske? Nej! Och E som går i klassen under L, har hon sådana svårigheter? Nej igen! Men att Lowe har koncentrationssvårigheter, dåligt arbetsminne, svårt att hålla fokus osv hade bara med hennes brist på förskoletid att göra... Suck för sådana bromsklossar.

Även om allt långt ifrån är tipp topp nu så är vi iaf på rätt väg. Medicinen gör nytta (det ska provas o utvärderas en viss tid ). L räknar i fyrans mattebok, om än att det är svårt för henne, men hon får chansen och hjälpen av sina nya lärare (den gamla gick som väl var i pension!) 

Och vi i familjen börjar se ljuset i tunneln. Mindre bråk, mindre ilsk L gör att även syskonen blir och känner sig lugnare. Känns som att vi är på god väg tillbaka till ett mera "normalt" familjeliv igen *skönt*

Tillbaka igen.

Sparkade liv i min sy-blogg nyligen, så varför inte få lite liv i denna också.

Fattar på sätt och vis inte vart tiden har tagit vägen sen båda bloggarna tystnade. Men samtidigt vet jag det alldeles för väl. Mycket vatten har runnit under bron sen sist. Mycket har hänt i våran familj, både bra och dåliga saker. 

Att min pappa gick bort, att jag stod med ett hus fullproppat med prylar från tak till källare och att vi fick Eddie mitt i alltet var väl startskottet för en down-period för mig. Det blev helt enkelt för mycket. Den där berömda väggen brakade jag rakt in i så näsblodet forsade och det tog lång tid att bli av med den svullna näsan.

När jag äntligen började se ljuset i tunneln, mycket tack vare nya fyrbenta familje-medlemen Ambra, rämnades allt igen när vi i maj fick ett missfall.

Om det medförde något positivt så var det väl att jag hittade tillbaka till mina symaskiner. Det blev min terapi, att mangla plagg efter plagg i maskinerna och fylla på barnens garderober med mamma-gjorda klänningar, tröjor, byxor, kalsonger och trosor var det som gjorde att jag kunde börja andas normalt igen. 

Och ännu fungerar Ambra som ett lyckopiller för sin matte. Att gå i skogen med henne är rena meditationen. Vare sig det bara är hon och jag eller som igår när två av barnen följde med.