Julstök

Igår så skulle resten av pepparkakorna bakas. Jag har alltid gjort fyra degar för då vet jag att dem räcker över julen och trots att några pepparkaks-monster inte bor hemma längre så fortsätter jag med den mängden ;)

 Så här vimlar det av stämningsfulla julfoton på Insta och facebook. Det är julgodis, granris och harmoniska ungar i tomteluvor i en vit snödriva eller framför den perfekta pyntade granen. Det blev inget sådant kort från mig igår på Insta... Det enda som var fridfullt i vårat hem igår var julmusiken (igår snurrade min drygt 20 år gamla, allra första inköpta julskiva med Åsa Jinder på repeat). 

 Två ungar var hemma och skulle, så klart, vara med och baka. Den ena smusslade mest deg i munnen snarare än stansade ut granar och grisar, så efter en stund var han gnällig över ont i magen (och det var mammas fel förstås...) medan den andra fick mjöl i håret, som han sedan försökte få bort själv med en mindre mängd vatten än vad som krävdes så han fick en lagom fin "klistrig" frisyr...

Mamman hade en eskalerande huvudvärk, den varianten som gärna kommer smygande när hela huset formligen stinker av nybakade pepparkakor. Som grädde på moset så värkte ryggen duktigt efter den allt annat än ergonomiska arbetsställningen som blir när man kavlat ut tre degar vid köksbordet.

Är jag den enda som staplar pepparkakor i burken efter deras form?? Bara en stilla undran, eftersom familjen påstår att så är fallet. :)

Idag valde jag att lägga allt julstök åt sidan. Orken ville helt enkelt inte infinna sig efter x antal nätter med mindre god sömn. Det enda vettiga jag gjort idag var att handla hem lite ingredienser till kommande kola-tillverkning, tvätta ett par ner-geggade jackor, duschat några dammiga krukväxter och vallat snabeldraken ett halvt varv ( och det endast för att jag var trött på allt söndertuggat luciaglitter som låg som en sträng mellan farstun och soffan, tack för den hund-skrälle). Men sådana dagar behövs också. Det går inte att stressa ihjäl sig och göra allt och helst lite till inför julen. För då sitter man som en sur, urlakad zombie där på julafton (som min mormor alltid gjorde). Det blir jul ändå, även om man inte hunnit få bort spindelnäten i alla hörnen och kanske inte gjort alla sorters godis som man tänkte sig där på planeringsstadiet någon gång i november. Julen handlar inte om det perfekt städade hemmet som doftar möbel-polish och pepparkakor, fyra sorters kola och ett berg av julklappar. Det handlar om gemenskap, samvaro (kanske även ledighet)med sina nära och kära (eller grannen, kollegorna eller vilka man råkar ha omkring sig på julen).

För egen del ska jag ägna tid åt familjen, hundar, symaskinen och att läsa.

Imorgon är det dags att åka till optikern och hämta hem de nya ögonen och handla en del julmat.

Myr-boet av funderingar är ännu kvar i skallen, men efter en del övervägande så låter jag det bero. Myran får bo kvar där. Ids inte mota bort den längre, känner mig mera tillfreds när den stökar omkring där faktiskt ;) Antingen försvinner den när tid är. Eller inte.

Lucia med förhinder

Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Egentligen är det väl rätt ofta så...

 Det var meningen att vi skulle åkt på skolans lucia-firande i morse, men vi blev kvar hemma. För det var saker och ting som inte gick som det skulle. Som gick rätt käpprätt åt helvete kan man säga, på ren svenska. Så jag missade dotterns lucia-tåg och hela dagen idag har mitt dåliga samvete över det gnagt hål i mig. Jag har aldrig missat ett lucia-tåg någonsin! Inget framträdande öht har jag missat. Jag är mamman som alltid alltid är på plats. Men inte idag. Hur mycket jag än hostat o snörvlat, hur mycket ångesten än har tryckt ihop mig, hur lite jag än har sovit pga skrikande bebis, hur mycket det än har snöat, hur piss jag än mått har jag alltid kommit. Men inte idag. Det gick inte. Tvärstopp! :(

Nu har E kommit hem från skolan och visst frågade hon varför vi inte hade kommit, men f.ö. verkade jag inte behövt ha så dåligt samvete trots allt. Det var några till som inte haft föräldrar närvarande, så hon tog med ro, men ändå.... :(

 Som något slags sätt att döva mitt dåliga samvete så bakade jag iaf lussekatter som vi ska ha till kvällsfikat sen. Ett gäng ligger i frysen till jul också. 

 Och julklappar har jag lyckats beställa till de yngre, men våndas ännu vad de stora ska få. Blir antagligen att de får pengar så dem kan köpa vad dem vill på mellandagsrean sen. Men trots att dem är stora så vill jag liksom att dem ska få nåt litet paket på julafton också. Känns så trist med ett kuvert bara, fast det är den bästa julklappen egentligen.... I-landsproblem deluxe :/

Bak-humör

Igår hade vi ett vitt snötäcke på marken, idag har regnet vräkt ner och det har varit flera plusgrader. Det gjorde mig på bak-humör och det var faktiskt lite på tiden då -bröd-frysboxen börjat eka rätt tom. 100 rågsikts-frallor och 4 lantbröd hann jag få ihop innan orken tog slut.

Klantat mig lite i planeringen. Fyra pepparkaksdegar gör jag varje år, minst. Har sett till att ha allting hemma så det skulle räcka till att göra fyra pepparkaksdegar, förutom en liiiiten detalj; pepparkakskryddor. Så när jag skulle göra deg idag fanns det endast en  påse hemma, kvar sen förra julen. Jahopp, men en deg blev det gjord iaf som nu står i kylskåpet och väntar. Får bege mig till Konsum imorgon igen.

 En del gillar att äta pepparkakor, andra gillar att äta deg medan man bakar pepparkakorna. Sambon går och tallar kylskåpskall deg när den står där och väntar på utbak. Jag gillar alldeles nygjord ljummen deg, mmmm :)

Ella passade på att göra ett snöklot igår och det var den enda snö som fanns kvar i trädgården i förmiddags. Grabbarna hade kul med den snön idag.

Imorgon är det Lucia och jag+ grabbarna ska till kyrkan imorgon bitti och se på Ella och hennes klass fina Lucia-tåg. Efteråt är det fika i klassrummet.

 När vi kommer hem måste jag jaga reda på julklapparna som ska inhandlas på nätet. Har tyckt det varit såå gott om tid, men den tiden har sprungit iväg nu....

Andra advent

Hoppsansa, vad den här veckan rasslade förbi fort! Datorn har stått tillbaka (och det är väl egentligen ingen nackdel när det är så) men desto mer annat har hunnits med.

Måndagen hörselkontroll för L visade det vi misstänkte; hon har en hörselnedsättning på höger öra. Troligen medfött (rentav kan det vara ärftligt då jag har detsamma sen barnsben fast på vänstra) och inget som kunde göras något åt. De kommer att följa upp det en gång/år för att se så att det inte blir sämre samt informera skolan, men det var också all for now.
 L har inte direkt varit medveten om det förrän nu, men en del klarheter kom ändå fram, tex att hon alltid höjer volymen på teven och helst vill sitta på en bestämd plats i soffan så hon hör bäst. Trots det så reagerade hon på det med att vara ledsen för det ett par dagar. Ytterligare en grej som liksom gör henne "annorlunda" från klasskamraterna...

I tisdags kom jag äntligen iväg till optikern och där konstaterades att min syn hade försämrats marginellt, men jag har fått den där "40 plus-synen" som gör att det blivit svårt att se vid sömnad och annat handarbete. Så nu är progressiva glasögon beställda och ska hämtas den 20:onde. Svider lagom skönt i plånboken till jul, men vad gör man? Se ordentligt måste man ju göra.

Julstädningen har jag dragit igång med redan. Tyckte det var lika bra, istället för att stressa med allting sista veckan som jag annars är expert på.

Fredag-kvällen tillbringades på akuten med Eddie som fått sig en rejäl knuff/smäll av storebror, men efter tre timmar därinne kunde vi åka hem igen för inget var brutet denna gången *skönt*

Trots fullt upp hela veckan så har tankarna malt på i vanlig takt. Det är väldigt mycket funderingar kring livet nu. Vad jag ska göra i fortsättningen efter åren hemma. Jag tror jag har hittat det jag vill göra, men sen är det vägen dit som ska benas ut....Sambon har jag inte yppat ett ord till för han är inte direkt den peppande typen utan snarare realist ut i fingerspetsarna. Väldigt mycket i hans värld är inte heller ett "riktigt" jobb. Tex.  för ett halvår sen ungefär kikade jag lite på möjligheterna att söka till textillinjen på "Folkan" eftersom det är något som verkligen är ett intresse för mig. Direkt kom hans realistiska sida fram med att det inte alls var någon bra idé. Det skulle bara innebära studielån att betala av sedan och inte genera någon inkomst varken under tiden jag gick där eller efteråt eftersom det skulle vara hemskt svårt att hitta något jobb med den inriktningen. Var bättre om jag sökte jobb på Konsum.... bla bla bla.  Med den rektionen i bagaget så inväntar jag ett annat tillfälle lååångt fram i tiden innan jag meddelar honom mina framtidsplaner. Tyvärr.

Första advent

Vaknade till ett tunt snötäcke igår. Fick njuta av en vit vintervärld i åtminstone två timmar, sen var allt borta igen. Idag har det bara regnat, rent av vräkt ner, och blåst. Inte helt lätt att komma i stämning för en första advent, trots att vi satt upp ljusstakar och hängt upp julstjärnor i fönstren. Kändes som att gråa november håller sig kvar med ett järngrepp.

Imorgon fyller sonen S 20 år. Det är redan så länge sedan jag blev tvåbarnsmamma. Känns nästan lite ogreppbart för jag minns ännu det så väl när han föddes, kl 01.00 på natten. Att det stod en adventsljusstake i fönstret i förlossningssalen. Minns så väl veckorna som följde, med all julstress, julstädning och julklappshandling, kola-kokning som det året även inkluderade en liten, för det mesta missnöjd bebis som helt hade vänt på dygnet. Jag var så noga med att allt skulle vara helt överdrivet perfekt till julen, även fast det fanns en bebis i huset.Att storebror K, som då var 15 månader, fick rs-viruset på julafton och julen blev inte alls vad vi hade planerat ändå.


Imorgon bitti är det dags för besök på lasarettet med L, kolla hörseln, så får vi se vad dem säger...

Det här med genus och jämställdhet

Blir lite trött ibland. Kan inte hjälpa det, men hela denna debatt om genustänk hit och genustänk dit gör mig matt. Senast idag snubblade jag över en debatt som blossat upp angående en Familjekalender som såldes på ica (och på många andra ställen, men just denna gången fick ica kvantum ta smällen). I exemplet hur man kunde fylla i almanackan stod det i mammans kolumn "tvättstugan" och under mannen i huset "ta en öl med kompisarna, hemma 22.00". Sluta sälja! Sluta sälja! skriker folk ut. Förlegad kvinnosyn bla bla bla. Jag har själv just den kalendern, har köpt den i massor av år och inte ens reflekterat över deras exempel-kolumn varken i år eller tidigare år. Det är ju bara exempel, inte ett tvång.


En tjej, för mig ytligt bekant, hade då kommenterat med att hennes äldsta son hade just fått halva världen stängd för sig då han upptäckt att killar inte ska ha prinsessklänning.....
Och det är hela den debatten jag kan bli så himla trött på!

Om man som förälder sätter på sina flickor en prinsessklänning så får man spott och spe. Man spär på de stackars flickornas dåliga ställning i samhället, gör att patriarkatet ännu får styra över oss kuvade kvinnfolk och man har med säkerhet även en enorm skuld till att ännu kvinnor tjänar mindre än män.
 Sätter man däremot på sin son en prinsessklänning (eller rosa gummistövlar för den delen), då är man jämställd. Genusmedveten. Man ger sitt barn hela världen. Öppnar upp alla dess möjligheter. Och, inte minst; gör sin son till en blivande bättre man. Duktig förälder. Duuuuuktig duktig!

 Senast jag besökte en sko-butik för att handla stövlar till min 5-åring mötte jag en annan mamma där bland hyllorna. Hon skulle också ha stövlar till sin några år yngre son. Min son gick raskt fram till hyllan och valde ett par blåa med racerbilar på. Den andra mamman tog ner ett par rosa och provade dem på sin son. När min son provade de blåa med racerbilar på, nöjt traskande fram och tillbaka mellan hyllorna började den andra mammans son protestera högljutt. Han ville inte prova stövlar, kastade dem ilsket efter mamman (och betedde sig för övrigt som en fullt frisk o trotsig 3-åring). Han började skrika "biijar, biijar, haa biijar". -Nänä, vi ska dem här, prova nu snälla så vi kan åka hem och laga pannkakor sen, försökte mamman.
 Vi gick till kassan och betalade sonens blåa stövlar med racerbilar så hur det gick för den andra mamman vet jag inte. Men det jag vill ha sagt är det att just där i sko-butiken mellan hyllorna kände jag mig som den dåliga mamman trots att jag hade en superlycklig unge när jag gick ut därifrån och den andra mamman var den bra för hon var den "genusmedvetna". En känsla som jag visserligen skakade av mig innan jag ens kört ut från parkeringen. För i verkligheten var hon och jag precis lika bra mammor, båda hon och jag gjorde det vi kände var det bästa för våra barn, fast vi gjorde det på olika sätt.

Hade det stått tvärtom i den där familjekalendern, om mamman skulle tagit en öl och mannen haft tvättstugan, så hade allt varit frid och fröjd. För så är det! Så fort det är tvärtemot normen så är allt frid och fröjd. Gud nåde den kvinna som kuvar sig ner till tvättstugan och fan ta den man som ska dricka öl med kompisarna. Just när det gäller jämställdhet och och genusmedvetenhet så är allt som är tvärtemot normen bra!
 Men ser verkligheten ut så? Finns det inte kvinnor som sköter tvätten utan att känna sig ojämställda. Finns det inte män som kan ta en öl med kompisarna utan att förvandlas till en mansgris? Jo! Är jämställdhet att kvinnor ska bete sig som männen alltid gjort och männen ska ta över markservicen? Nej! Jämställdhet för mig är lika lön för lika arbete. Män och kvinnors lika värde och lika möjligheter. Inte vem som byter flest blöjor eller olja på bilen. Jag kan byta olja på bilen (jojo, jag har gått bilmek-kurs för tjejer) men jag låter hellre mannen eller sonen göra det för dem är bättre på det och jag tycker det är piss trist och meckigt. Jag tvättar så gärna deras oljiga kläder efter det och känner mig inte ett dugg ojämställd fastän jag stod vid spisen samt bytte ett par blöjor medan dem gjorde det. För jag gör annat som jag tycker är roligare, som mannen tycker han är mindre bra på.

Och det är just det. Kan vi inte bara låta alla göra som de själva tycker? Istället för att pracka på alla i omgivningen att "det här är det bästa sättet, det enda sättet" för att uppnå den åtråvärda jämställdheten. Hacka inte på föräldern som köper en dinosaurietröja till sin son lika lite som på den som låter sonen ha prinsessklänning. Se inte ner på den mamman som sköter tvätten medan hennes man tar en öl med kompisarna. Hon kanske går ut med sina kompisar nästa vecka medan mannen tar barn och tvättstuga, det är ingen som vet. Och det har ingen med att göra heller. De kan vara nöjda med sina liv ändå. Lika nöjda som grabben med blåa gummistövlarna med racerbilar på.

Möte med BUP

I eftermiddags var det möte med BUP på skolan ang L. Det var en specialpedagog från BUP som var där som skulle informera skolan om vad dem kommit fram till ang. L genom utredningen som vi gjort. Trots att jag verkligen i mitt tycke har en bra kontakt med dem på BUP, pratar tex regelbundet med en sköterska och vi har varit inne där ett par gånger till efter utredningen var klar, blev jag ganska förvånad idag. 

 Jag har hela tiden trott att det var Adhd som var Lowes diagnos. Kändes ändå ganska rimligt med tanke på att hennes pappa har det och jag har väl tyckt att det är mycket som har stämt in på henne när jag läst om adhd (även om det även finns vissa olikheter mellan henne och pappan också, men han är 46 och hon är 10 så, tja, inte så konstigt kanske). Men nähäpp, det visade sig att de konstaterat ADD med koncentrationssvårigheter....!? Jaha, så en annan får läsa och lära om då....Ska få hem papper på det mera exakt vad det innebar. 

Kan iaf konstatera att om än inte allt funkar helt perfekt och smärtfritt ännu så har åtminstone medicinen gjort en ganska ordentlig skillnad. Visst, det är ännu tämligen många konflikter med henne. Hon har ännu svårt i skolan. Men, när BUP_människan läste upp det som psykologen skrivit (en del som jag berättat, en del som hennes tidigare lärare berättat) så kände jag bara;oj!!! Ja visst ja, det var så det var...Då kunde jag ändå känna att vi har kommit en bit på väg. En bit på väg i rätt riktning.

 Men ändå, (ska inte måla fan på väggen, men..) jag känner en stor oro för henne hur det ska gå sen längre fram när det kommer att ställas mera krav på henne från skolan. Hon går i fyran nu, men det är ju inte alls länge till sexan-sjuan, när betygen kommer. När krav ställs allt högre på vad elever ska kunna. När det ställs krav på eget ansvar gällande studierna...Puh! Det kommer helt säkert att bli tufft. Vi peppar henne allt vad vi kan och det gäller absolut att hela tiden tänka på det att hon gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Samtidigt vet jag att hon ofta jämför sig med sina kompisar och många gånger, redan nu, känner att hon är dum och korkad som inte kan det som " alla andra" kan och den biten kommer inte bli lättare för henne att tampas med när betygen kommer in i bilden.

Skolsystern upptäckte att hon hörde sämre på kontrollen i skolan, så nu har vi fått remiss in till öron-näsa-hals på lasarettet på måndag morgon för att kolla upp det. Får se vad det visar...

Regnet det öser ner

Fick upp ett minne på facebook idag där Ambra för ett år sedan sitter i fluffig pudersnö. Det gör hon inte idag! Regnet har vräkt ner hela dagen och det är så ruggigt kallt så jag frysen in i märgen. Vi har dessutom varit iväg sen i morse och kom hem här på eftermiddagen som först och gjorde eld i spisen, så hela huset är kallt och ruggigt. Och luktar råtta! Bläääää! Det är den säsongen nu och jag har redan tröttnat med råge på dem där fyrbenta äckliga kräken i varierande storlekar. Upptäckte nämligen att jag har haft påhälsning i bilen!!! Under alla år vi bott här har möss/råttor varit ett problem, men aldrig att jag råkat ut för att dem varit inne i bilen. Inte förrän nu. Den/dem hade kalasat på hundgodis och några kritor och en tom smoothieförpackning i baksätet. Nu finns inget gott kvar så jag hoppas att jag slipper dem nu. Jag har ju varit livrädd dem här dagarna när jag är ute och kör. Tänk om det skulle komma en mus krypande på bilsätet, alltså jag skulle ju dö! Eller nej, det skulle jag väl inte, men antagligen skulle jag bli så jäkla skärrad att jag skulle bli en omedelbar trafikfara.

Börjar så smått komma till ordning med alla mina tankar om vad jag ska hitta på efter "hemma-med-barnen-åren är över. Jag vet vad vill göra åtminstone. Sen får jag se hur vägen dit blir, krokig eller rak. Men bara det att komma fram till något är stort för mig. :)

Men sen finns det annat som stökar runt i den där myrstacken jag har i skallen. Eller egentligen någon. Som inte alls bör finnas där. Inte alls. Hur jag ska få undan det är en annan femma...

Själavård - att vårda själen

Fick bli en stunds själavård idag. Vandra i skogen med min vovve, bara hon och jag, var precis vad min myrstack i huvudet behövde. Virrvarret av tankar blir liksom ut-trasslade och rakare efter en timmes skogsluft med min fyrbenta nalle. Hon och skogen har den inverkan på mig.

Drömde konstigt inatt igen och för en gångs skull kom jag ihåg bitar av drömmen; Eddie pratade med mig på engelska så att inte de andra skulle förstå vad han sa för hemligheter till mig!!??

Detta hände när vi alla satt i en väntrum, hela familjen var på plats för att komma in till BUP. Alla barn skulle kontrolleras av BUP för det hade Magdalena Andersson (jaa, finansministern!!!) bestämt att det skulle göras. Hua mig vilken dröm! Och jag kan inte låta bli att undra vad en drömtydare skulle kunna tolka fram ur den...

Dags för lördagsmys med familjen!

Kut-dag

Tjejerna har tjatat på mig om att få lära sig virka, så det ägnade vi eftermiddagen åt idag när det ändå var kut-dag. Dem konstaterade att det inte var så himla lätt, men stretade envist på ändå och gjorde varsitt armband. Ella dök sen ner i garnpåsen och började fingervirka samt fläta hårband, så eftermiddagen har varit kreativ.

. Jag satt med mina mormors-rutor under tiden, men kunde inte låta bli att göra ett par armband själv också 

Bästa starten

När man vaknar med den här vackra utsikten utanför köksfönstret så börjar dagen på bästa sätt.

Trots det så har dagen varit små-deppig. Känns som att jag kommit i en sån där fas igen som jag hade i somras. Sover dåligt, drömmer oroligt och det är som en myllrande myrstack i huvudet av tankar både dag som natt. Gör så gott jag kan för att hålla humöret uppe, men fastnar ibland i någon slags melankoli ändå.

Saknar mitt glada, pigga, "det-ordnar-sig-alltid"-jag. Kommer hon nånsin tillbaka?

Första snön

Vinterns allra första snöflingor fick vi i natt. Så vackert och det lyste upp så fint. Vi hängde ut mat till småfåglarna och satt sen inne i köksfönstret och tittade på dem. Tog inte lång stund förrän ryktet om mat hade gått och dem blev ganska många som mumsade frön fram till skymning.

Tråkigt besked

Fick ett tråkigt besked imorse. Ambras mamma Malwa har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Hon drabbades av av kronisk njursvikt och veterinären konstaterade ganska fort att det inte fanns något att göra. Vi håller tummarna för att det inte är något ärftligt så att inte Ambra eller hennes syskon ska drabbas i framtiden. Är så ledsen för C´s och J´s skull, att de mist sin kära familjemedlem :( Ska krama om Ambra extra mycket idag.

                                    

Försov oss

När man vaknar med ett ryck och inser att man försovit sig, den känslan. När hela familjen yrar runtomkring varandra för att hinna med allt på halva tiden och man kommer till skolbussen med andan i halsen, den känslan. Och den andra mamman med skolbarn, som allt som oftast springer ut i sista sekunden alla andra mornar, men just idag lugnt står och läser tidningen, ser sådär försmädligt nöjd ut, den känslan. Då är liksom tonen för dagen satt. Och så fortsätter man i det tempot ett tag till, men inser till sist att man hunnit ifatt de där försovade minutrarna och lugnet kan infinna sig igen. Där är jag nu. Där tänker jag stanna resten av dagen.

Ett år med Ambra

Vår fina "Amben". Ett helt år har hon funnits i vår familj nu. Samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss hon flyttade in här, liten och lurvig, så känns det som att hon alltid varit här. 

Hon har gått från en liten björnlik valp med sylvassa tänder, som alltid kom undan med alla hyss, till att ha blivit en stor nalle som ännu kommer undan med alla hyss. 

 Som när jag kom hem från affären en dag. Hade varit borta max en timme och möts av en farstu full av papper. och då menar jag verkligen full av papper. Hon hade fått upp skrubbdörren och slitit ut en hel torky-rulle. En hel rulle som nu var gjord till miljoner småbitar. Och mitt i allt papper sitter en väldigt nöjd vovve. Hennes blick sa allt; se vad duktig jag varit som dödat rullen....Går ju bara inte att bli arg på det...så hon kommer ännu undan med väldigt mycket.

 Kärt barn har många namn heter det och Ambra har verkligen fått en hel radda smeknamn; Stumpan, Strumpan, Lufsan, Jordfräsen, Gaphalsen, Retstickan, Matvraket, Hårbollen, Skruttan, Duharförfanförstörelsemani, Sölkorv m.fl. Och alla lystrar hon till ;)

 Ett annat smeknamn är Ambra-mitt-i-vägen, för det är där hon är. Mitt i vägen. Lägger sig alltid mitt i gångstråket så man måste kliva över henne. Ställer sig mitt framför benen på en när man kommer kånkande med tunga matkassar på vägen mellan bilen och trappan. Mitt-i-vägen. Mitt i centrum. Där vill hon vara. Alltid med oss där vi är. Och är vi i familjen i olika rum så springer hon emellan dem för att ha koll. Hon vill ha stenkoll på var barnen håller hus. Framför allt Ozzy. Dem två har sen dag 1 varit som Kling och Klang, Tjorven och Båtsman, pannkakor med sylt. Ser lite fränt ut när lille 5-åringen lägger sin lilla hand på "sin" vovve och säger -Kom Ambra så går vi, och så lallar dem iväg. På kvällarna ligger dem tillsammans på golvet i en hög, Ambra med sin björn-ram över sin lill-husse, och tittar på Bolibompa. Kärleken mellan ett djur och ett barn när den är som allra vackrast.

Samtidigt är hon en egensinnig "liten" dam men ändå alltid med en vilja att vara till lags. Kan driva en till vansinne, i ungefär två sekunder, tills man ser in i dem där mjuka, bruna ögonen som är fulla av bus och kärlek.  Mjukheten själv, men som morskt vaktar tomtgränsen mot allt vad potentiella inkräktare kan tänkas.

Hon som hellre dricker iskallt regnvatten än rent kranvatten. Hon som går omvägar runt vattenpölar. Hon som tuggar på allt av trä. Hon som älskar att stjäla skor o mössor.  Hon som väcker oss på mornarna med en kall blöt nos mot näsan. Hon som alltid är upplagd för bus och lek. Hon som snarkar som en hel karl på nätterna.Hon som gärna sätter krokben för en genom att hugga tag i raggsockorna. 50 kg lurvig ren och pur kärlek, vår Ambra Amanda. Det här året har gått så himla fort. Jag hoppas att vi ännu har många år framför oss med denna goa kramgoa nallen.

Gråa november tillbaka

Kylig, ruggig morgon. Det gråa november-locket har hittat tillbaka. Det sprakar i spisen av tall-veden, men golvet i köket är ännu kallt efter natten, så jag sätter mig med fötterna på en stol vänd mot spisen för att värma mig. Försöker med stela kalla fingrar få ordning på strumpstickorna.
 Sitter med mitt garn och gör något värmande till vintern. Satt kvinnorna här i köket förr och stickade liksom jag gör nu? Säkert hade de i så fall en mycket vackrare spis än den som står här nu. En i gjutjärn med sprakande ved i som mannen fällt med sina bara händer. Känner en känsla av ursprung och av samhörighet med dessa kvinnor som levt sina liv här. Julia, Emilia, Hedvig, Wendla. Dem vars steg jag ibland hör där uppifrån när jag är ensam vaken. När ingen levande själ finns hemma däruppe på övervåningen, men ändå hörs stegen, klart och tydligt. De finns kvar här.


                                               

Eddie gör mig sällskap. Han har ont i örat och halsen och hostar. Tack vare alvedon han fick för en stund sen har han fått lite aptit och ber om en smörgås. "Min macka", ber han och pekar på påsen med långpannebröd som jag bakade i söndags. Det doftar anis och fänkål när jag öppnar påsen. Eddie och Ellas favoritbröd som jag bakat för deras skull. 

 Han mumsar och tittar på mig med trötta ögon. Natten har varit präglad av orolig sömn. Han ränner hostande iväg och tvättar händerna inne på toan och går sen och fortsätter sitt lego-bygge vid soffbordet. Inifrån barnkammare hörs Ozzys och Ellas skratt samtidigt som ett kloss-torn rasar.

 Jag stickar vidare på min strumpa. En pusselbit i historien. En dag blir vi "de som bodde här förr".

Tisdag - sjukdag

Kall natt följdes av en underbart solig och frostig morgon. Passade på att njuta av det vackra denna morgon, innan det gråa november-locket är tillbaka över oss igen.

Trött och loj, för tredje dagen. Men ändå så vansinnigt rastlös. Sjuka barn hostar ikapp i soffan under sina filtar, så inte läge att dra iväg  någonstans...idag heller.

Jag går hela tiden och våndas över nästa höst. Precis hela tiden tänker jag på det. Nästa höst. Ozzy börjar förskoleklass och mina föräldradagar tar slut. Vad ska jag göra då?
Istället för att njuta av här och nu. Vara i nuet och glädjas över alla de dagar jag har varit hemma med barnen. Alla de dagar jag faktiskt har kvar att vara hemma med dem. Få umgås med dem från morgon till kväll. Tiden till nästa höst är inte bara en transportsträcka tills dess att dagarna tar slut. En transportsträcka där jag ska försöka förbereda mig för vad jag ska göra sen. För när sen kommer så löser det väl sig på något vis. Det hinner ännu dyka upp tusen och en möjligheter på vägen dit till hösten med stort H. Och under den tiden måste jag försöka vara i nuet och njuta av våra dagar tillsammans. Dagarna som är nu!

Jäkla sommar!

Sommaren var jobbig. Riktigt jobbig! Myror i huvudet och tomtar på loftet. Det hade jag. 

Precis hela tiden. Tankarna snurrar runt, runt. Om precis allt. Och inget. Jag visste varken ut eller in. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra?

Har nog aldrig varit så nära en härdsmälta som jag var då. Nej, jag har nog inte det. Inte ens den sommaren jag tog beslutet att lämna mitt ex. Då snurrade det också i huvudet, fast inte i 180. Snarare i 60-70 nånting. Mycket behagligare hastighet. Och så kom hösten och den sista smällen och sen gick jag. Pang bom! Bara så där. Det var inte så mycket att fundera på.

Jag har aldrig varit så nära att lämna som jag var i somras. Jag ville bara bort. Bort från mannen, bort från huset. Bort från våra skitpratande knäppgökar till grannar. Bort!

 Det är nånstans lätt att tro att allt ska vara något rosaskimrande fluff, kubik med oövervinnlig kärlek i alla våra dagar när man träffat sin kärlek. Men riktigt så är det då verkligen inte i verkligheten. Man går och nöter på varann i vardagen. Nöter ner så mycket att bara den fula verkligheten i all sin prakt står en ända upp i halsen. När dem där "gulliga skämten" som man en gång älskat får en att vilja kräkas och skrika något fult tillbaka. När dem "små" olaterna som man så lätt såg genom fingrarna på blir som ett sopberg lika stort Mount Everest. ( och helt klart fungerar det lika åt andra hållet och att jag inte är så jävla bäst i hans värld alla dagar heller).

Vilken semester sambon fick. Usch! Antingen grälade vi eller så var vi på varsitt håll. Inte så att jag har dåligt samvete över det för hans del. Inte egentligen. För han var lika stor del i det. Hade lika mycket skuld i grälen, tjafsen och surmuppigheten som var. Har jag dåligt samvete för något så är det att barnen kunde haft ett roligare sommarlov. Helt klart kunde dem haft det. Fast det konstiga är att när jag frågade dem sen, efter skolstarten, om dem tyckt att vi hade haft ett dåligt sommarlov, så tyckte dem inte det. Eller jo, det hade varit för mycket blåst och kalla dagar. Hade varit roligt att fått åkt till stranden lite mer än vad det blev. Och trist att vi inte åkte till järnvägs-muséumet i år också, men det kan vi göra nästa sommarlov istället, sa de. Och så var det inget mer med det.  

Bort ville jag. Men vart? 

 Och barnen då? Inte var det bort ifrån dem jag ville heller. Jag ville bara bort från det gamla och in med något nytt, men samtidigt inte beredd att släppa taget om allt.

Och det var väl där nånstans som jag skrapade ihop mig själv och kom till insikten att det är inte läge att ge upp. Det var istället läge för att skrapa ihop mitt tilltuffsade jag, bita ihop och komma igen. 

 Hitta tillbaka till varann. Till det som gjorde att jag en gång valde den mannen och ett liv ihop med honom. Ett liv i vårat hus, med de skitpratande grannarna, med våra barn och våra hundar och hus-spindlar. tvättberg och räkningar, stek-os och leriga farstu.

November

Och så kom november. Den gråa färgens månad. De kala trädens månad. När alla löv tappat sin färg och ligger på marken, bruna och blöta. Ligger där och väntar på sin begravning. På snön som ska täcka dem över vintern så de förmultnar, blir till jord igen. Ur jord har du kommit, av jord ska du åter vara.  November. Mörkrets månad. Regnets månad. De kalla vindarnas tid.

November. Den månad när vårat lilla pyre skulle komma till oss. Den 9:onde närmare bestämt. På min kusins 50-årsdag var du beräknad. Men det blev inget litet pyre denna gången. Du togs ifrån oss. Vi kallar dig Joline. Det var det namn som vi bestämde när vi satt där vid köksbordet veckan innan du dog i magen. Joline. Jag gick så sönder. Aldrig har förtvivlan varit så stor i mitt liv som när du var borta. Kanske för att jag varit så förskonad. Jag har lyckats behålla mina barn och fött dem friska och starka allihop...tills då.

Försöker finna en tröst i att allt händer av en anledning. Det finns en mening i allt som sker. Hur svårt det än kan vara att förstå den så finns den där, meningen. Något var det vi skulle lära oss utav det. Någonting var det som vi skulle förstå efter det, men vad? Jag har ännu inte riktigt förstått vad?

Vi försöker igen, men har ännu inte lyckats. Inte lyckats göra ett pyre igen. Och jag tänker ibland att det är lika bra. För det var inte bara att vi ville ha ett barn till. För det ville vi ju egentligen inte. Du blev bara till ändå. Och då ville jag ha det. Ville ha dig! Just dig! Och det går inte att göra en ny dig, så varför ens försöka? Om vi lyckas göra ett pyre kan det bli en Hampus, en Pontus, en Rasmus eller en Greta, men inte en Joline. 

Och imorgon är det fyra år sedan pappa somnade in. Kära pappa, som alltid hade något klokt att säga när jag behövde det. Som man alltid kunde ringa till. Men inte nu. Det finns ingen telefon till himlen. Men jag brukar prata med honom och mamma när jag tittar upp mot stjärnhimlen. För nånstans finns ni allihop. Mamma, pappa, Joline, Roxie-vovven, morfar, farmor....alla ni som inte är med oss längre. Ni är med varandra på något annat ställe, någon annan plats. 

Höstlov

Första dagen på höstlovet går mot sitt slut. Har iaf varit en ganska så lugn och skön dag ändå. Vi började med att ta oss lite sovmorgon. Sambon fick stiga upp ensam i ottan och åka till jobbet. 

Vi har räfsat lite löv (fick gå in när det började hagla!!), stekt pannkakor, planterat lite sticklingar (köp en ampel-lilja och du har snart 14 ampel-liljor). Putsat fönster har jag också gjort. Passade på nu när längsta sonen på 192 cm var hemma och kunde hjälpa mig med utsidan, hihi. 

Igår började vi se Anne på Grönkulla och idag tog vi ett avsnitt till. Jag köpte hela boxen på dvd för några år sedan och nu tyckte jag det var dags för töserna att stifta bekantskap med den pratsamma, rödhåriga, underbara Anne Shirley, Anne with an "e". Så småningom kommer jag ta hem böckerna också så att de får läsa dem. För mig känns det som en ofullkomlig barndom om man inte har läst Anne på Grönkulla- Det finns några böcker till förstås på listan över "böcker-man-ska-ha-läst-som-barn", men Anne toppar den helt klart.

Ikväll blir det "Vår tid är nu" på Svt och sen ska jag i säng är planen. Har en del förlorad sömn att ta igen efter förra veckans hostiga nätter och det är en del att göra imorgon. Med andra ord; inte sitta uppe och sticka alldeles för länge och inte ligga o läsa till tok-sent!

Fredags-ångest

Fredags-ångest, kan man ha sånt? Johora! Det har jag titt som tätt. Eller tja, på fredagar då förstås. Sambon brukar ha söndags-ångest, men jag, jag har fredags-ångest.
 Någon knäpp kvarleva sen den tiden när de nu stora barnen var små och skulle åka till sin pappa varannan fredag över helgen. Nu för tiden skulle jag inte behöva känna den där ångesten. Två av dem bor hos pappan (pga jobb/skola på den orten) och nu åker dem snarare därifrån, rentav hem till mig när det är fredag. Fast nää, det händer sällan. Kompisar åker de till och möjligen att de kommer insmygande här på natten för att sova och sen tillbringa några timmar på lördagen hos mig. Innan de drar vidare till kompisar igen. Tidens gång.

Men varför? Det är väl himla mysigt med fredagar? Nu är det dags för fredags-myyyyyyys! som i OLW-reklamen. Mmm, men vi har aldrig fredags-myyyyys. Visserligen brukar det allt som oftast bli någon typ av fredags-käk till att börja med, som pizza, tacos...paj...eller hamburgare, som ikväll. För sånt kan man inte äta på en onsdag.  Men sen, sen är det bolibompa, stimmiga barn, trötta barn som ömsom springer gatlopp genom huset och tjoar, ömsom ligger som korvar i soffan och kollar barnkanalen. Ella som somnar mitt i allt, Lowe som aldrig vill gå och lägga sig, men som helt plötsligt försvinner in i sängen hon också och somnar (fastän hon inte var ett dugg trätt för tre minuter sen). Och så Dobbidoo (där somnar Eddie) och sen Skavlan (där somnar Ozzy och sambon som sen vaknar med ett ryck och knatar iväg för att borsta tänderna) och så sitter jag sen där för mig själv och ser nån halvdassig film eller brittiskt kriminalserie och stickar strumpor till alldeles för sent med en ung snarkande och en gammal fisande hund under soffbordet. Fredags-myyyyys a la vår familj.
 Kanske inte så konstigt att jag har fredags-ångest ändå känner jag när jag läser igenom vad jag skrivit. Det lät ju lagom...trist. Fast tjaa, så trist är det väl egentligen inte. Vissa kvällar vet jag ju just det att nån gång på småtimmarna kommer äldsta sonen smygande in och jag får träffa honom imorgon. Och även de gånger han inte kommer så tja, sitter visserligen för mig själv, men det är rätt skönt ibland det också. Och så har man lördagen i antågande som ett oskrivet blad med familjen hemma. Och då kör vi myyyyys, lördagsmyyyys hela dagen lång.

Trött som en gnu idag. Man blir det efter en hel vecka med hostiga nätter. Fyra timmars sömn inatt. Kanske blir jag som somnar till Skavlan ikväll? Och sambon som sitter uppe med en fisande hund och brittisk kriminalare?

Paket med det bästa

Var ut en liiiten sväng igår i rusk-vädret. Vad gör man inte för att få hem sitt paket? För det hade väl inte ett dugg att göra med det att 16-åringen skulle hämtas vid bussen i samhället...? Iaf ett helt ljuvligt paket att få öppna. Mera garn från Novita 7bröder i färgen "brand" som är såå vacker. Och böcker av den bästa; Bodil Malmsten.

 Jag har varit alldeles för dålig på att läsa på senare tid, men hoppas komma igång med det igen nu under höst och vinter. 

Bodil, kära Bodil Malmsten. Jag slukade allt av henne för en massa år sedan. Mina bokhyllor har genomgått ett antal rensningar, men Bodils böcker har fått stå kvar. Nu är det dags att kasta mig över hennes skrivna ord igen och jag ser så fram emot det!

Regn

Vaknade till ljudet av hårda vindar utanför sovrumsfönstret. Så småningom började regnet smattra mot fönstret. Har gjort eld i spisen som sprakar hemtrevligt medan regnet piskar mot rutorna. Fryser om fingrar och fötterna för värmen från spisen har inte spridit sig ut i rummet ännu. Bävar inför att vi om några timmar ska ge oss ut i det här vädret, men ännu kan vi sitta inne och kura Försöka värma oss under filtar i soffan. 

Och så var det helg igen

Igår hade vi helt okey höst-väder; soligt och ytterst lite blåst. Vi var ute i några timmar. Sambon städade sin firmabil med "hjälp" av grabbarna, tjejerna lekte och jag plockade undan lite i trädgården. På eftermiddagen åkte Ella på kalas hos en klasskompis. När ungarna hade somnat för natten såg vi film "Boktjuven". En väldigt sorglig men vacker film om en flickas öde i Tyskland under andra världskriget.

Hade lite ont i halsen och var lite hostig igår, men i morse vaknade jag med en fullfjädrad förkylning :/ och så mensvärk from helvetet på det! Kan bara bli bättre om man så säger. Tänker hålla mig nerbäddad i soffan med stickningen med gott samvete och inte göra många knop alls, så det så! Med en alvedon, coldzyme spray och strepsils som sällskap. 

Första frosten

Inatt så kom den. Den första frosten. -2 grader när vi steg upp. Tycker det är vackert med frost-klädda buskar och gräsmatta.

Idag har vi haft en lugn hemmadag. Är skönt med sådana också mellan varven. Solen har skinit hela dagen så vi har varit ute hela eftermiddagen. På förmiddagen varvades lego-bygge med böcker. Ozzy är verkligen i "fråg-åldern". Allting frågar han om. Allt ifrån varför det finns sladdar i luften (el-ledningarna menar han då) till varför har man ögon och varför traktorer har olika stora hjul. Man får svara så gott man kan. Idag var det iaf många funderingar kring varför det finns stjärnor och hur solen fungerade. Tur det finns massa bra böcker i bokhyllan när mina kunskaper brister.

Och så berättade Ozzy att han hade haft en mardröm inatt. Han hade drömt om T-rex och den hade ätit upp barn. Men, så hade han kommit på det att det fanns ju inga barn när det fanns dinosaurier, så det var ju ingen farlig dröm :) Älskar barns tänk!