Vojne vojne

Från våran morgonpromenad kl 6

Sjukstuga deluxe här hemma. 😷Ella blev magdålig i förrförra torsdan, pigg igen på fredagen men under helgen satt det sta igen. Sen blev det lugnt fram till i lördags, då hade Lowe lite ont i magen, men sen blev det inget mera med det. På söndagen blev Eddie dålig i magen och nu är verkligen karusellen igång ordentligt. Urk! 😵Vi som hade klarat oss hela vintern från magsjuka, så åker barnen på det nu i maj, i värmen. 😱

Andra dagen med en riktigt kvävande hetta, modell juli-dag🎆

Har jagat efter klänningsmönster på nätet i flera dagar nu. Och efter passande tyger. Men alla modeller jag hittat har alltid haft något som inte fallit mig i smaken, så idag gav jag upp tanken på att sy några själv denna sommar. Beställde från Indiska istället till slut, två stycken lyxade jag till det med. 😊👌

Så var den tillbaka.

Det har varit rätt lugnt ett tag. På myran alltså. Den som huserat i min skalle sen förra sommaren. Men det där ödet, dess vägar är outgrundliga. För vad menar ödet med att slänga fram myran i min väg stup i ett? Alltid när jag minst anar det. Som igår igen?. När jag kört genom sista rondellen på väg hem från affären. Då slänger vi ut myran från en skogsstig mitt i ingenstans (inte bokstavligt då, men denna myran joggar visst o detta var inte vid myrstacken, så att säga).

 Jahaa, tack, så ockuperades min hjärna igen av något så fruktansvärt ologiskt och dumt och tokigt....och alldeles underbart. Jaja, jag bara "go with the flow" liksom så får vi väl se.

Nu så!

Nu så! Nu är det gjort! Första jobbet är sökt. 😊 Igår var jag till en potentiell arbetsgivare och presenterade mig (fick positiva vibbar) och idag skickade jag in mitt cv. Har inte sökt jobb och skrivit cv på 15 år så det tog sina svettiga timmar att få det färdigt. Men men, nu är det gjort! 😁

Barnomsorg har vi sökt men att få något till sommaren kan vi antagligen bara drömma om. Väntar iofs ännu på ett samtal från placeringen, men har inte så stora förhoppningar att det löser sig innan augusti. Men helger och de fyra veckorna sambon har semester kan jag åtminstone jobba.

Så nu är det bara att hålla tummarna✊

Andra bullar

Idag för ett år sedan hade jag en av mitt livs allra värsta dagar. Dagen då jag åkte in med ambulansen tidigt på morgonen för att vid lunch akut köras upp på operation  för skrapning. Så ont i själen som jag hade den dagen...

 Inte bara det att jag miste vår lilla J utan även allt det onda som sas och gjordes strax före och tiden efter av sambon, det satt djupa ärr i själen hos mig. 

 Trots det kan jag ändå säga nu ett år efter att jag äntligen har gått vidare. Jag har bävat för den här dagen. Dagen då det skulle varar ett år sedan det hände för jag har trott att så mycket sorg skulle komma tillbaka till mig just idag. Men nej, jag har faktiskt haft en riktigt bra dag idag. Faktiskt! Visst att jag har tänkt på det, men jag har inte varit ledsen idag. Tvärtom har jag varit riktigt glad idag. Vi har bakat bullar, med radion på hög volym och dansat och skojat runt i köket, jag och tjejerna. Sen blev det en stund på en filt i solen med kaffe och nybakade ljumma bullar (så nu svider det lite lätt på ryggen igen, ops). Och nu ikväll fick jag nys om ett ev. tillfälle till jobb, alldeles i närheten och dessutom något som jag faktiskt kan och har jobbat med tidigare (min cv är extreeeemt kort med tanke på alla år hemma med barnen). Så om 10 maj 2017 var mitt års värsta dag så är 10 maj 2018 en betydligt bättre dag. Trots allt som hänt, nu och då, ser jag positivt på framtiden. Det är dags för något nytt nu, något annat. Dags för nästa fas i livet. Nu är det min tur!

Ändrade förutsättningar

Det är inte mycket man kan vara säker på i livet, men två saker kan man i allafall vara tämligen säker på; Livet går sällan enligt planerna och ett problem kommer sällan ensam. 

Kan inte hjälpa att jag känner mig en aningens bitter f.t. Ibland undrar jag varför jag öht ens försöker göra upp en plan över kommande tid. Vare sig om det handlar om morgondagen, nästa vecka eller nästa år för det man kan vara helt säker på är att det ändå kommer att omkullkastas av något oförutsett.

 Jojo, vad vore livet utan motgångar. det är väl man blir starkare av. Men nu är jag trött på att bara bli starkare och starkare, jag vill få växa och gro i någon typ av relativt lugn och lunk istället.

 Vad är det som har hänt då? Tjaa, jo, jag har ju en tonåring. En ganska så strulig tonåring. Som jag har kämpat med väldigt mycket i flera år. Visst, han har haft sina "bra" perioder också. Perioder när han fixat skolan bra, umgåtts med bra kompisar, varit pratglad och social hemma. Men sen kommer alltid nederlaget. När han strular i skolan. När han börjar umgås med mindre bra eller rentav riktigt dåliga kompisar, när han dras ner i något mörkt hål och bara sover när han är hemma, när han knappt är hemma,när han inte svarar på tilltal. När jag inte når fram. När ingen når fram. När han inte tycker att regler ska finnas, när dem inte följs, när alla bara är orättvisa mot honom för att han inte får göra precis som han vill. När han köper alkohol för hela studiebidraget och får utegångsförbud när han blir påkommen. När han då håller sig hemifrån efter skolan i en vecka-10 dar för att han inte tycker att han förtjänar något utegångsförbud...Skulle kunna skriva en hel följetong om honom, men jag orkar inte. Jag orkar inte längre, jag har fått nog! Orkar inte kämpa längre.

Som jag skrivit tidigare så har planen hela tiden varit att jag ska söka jobb och förskola för Eddie till hösten när Ozzy börjar skolan. Jag har frågat tonåringen gång på gång när han strulat om han tänkt flytta till sin pappa, men nää då. Jag har behövt veta, behövt ha en framförhållning för det scenariot skulle naturligtvis ha en ekonomisk påverkan för min del. Gång på gång har han försäkrat att nej då, han skulle definitivt inte flytta till sin pappa. " Han skiter ju i mig om jag är där eller inte".

 Men igår kom det! Igår skulle han prata med sin pappa om att få flytta dit och det med omedelbar verkan också. Även om jag haft det på känn, han har hållit sig hemifrån i nästan två veckor (inte varit hos pappan heller utan åkt i zick-zack mellan kompisar), så kom det som en kalldusch. Det blev så svart på vitt.

Så nu står jag där, just där som jag var rädd för. Jag behöver ha ett jobb redan i sommar för att få ekonomin att reda sig. Men, jag har ingen barnomsorg för Ozzy och Eddie. Ozzy kan få fritidsplats from. skolstart i v 34. Eddie kan kanske, med lite tur, få en dagisplats efter skolstart, men det är inte säkert. Det är fullt, det är kö, det är lokalproblem, det är...åt skogen! Sambon är mera lugn. Tänker att det löser sig, även med pengarna över sommaren. Att vi får väl leva snålt, bla bla. Visst, det kanske skulle gå, men jag vill inte ha det så. Jag vill inet vara beroende av honom. Jag vill klara mig själv. För det är vasd jag har gjort under alla andra år. Till skillnad mot vad kanske de flesta trott under alla mina år som hemmaförälder så har jag inte levt på honom. Och har inga planer på att börja göra det nu heller.

Så...ja, jag försöker leta möjligheter istället för att bara se problemen. Ska försöka hitta något på helger och på sambons semester. Fanns inte direkt något på platsbanken men har och ska än mer slänga ut lite trådar till folk jag känner (och inte känner för den delen, är desperat nu) och så får vi se om det kan ge något. 

Och egentligen är det inte enbart negativt heller. Jag vill verkligen börja jobba nu. Jag vill det, inte bara för ekonomin utan även för mitt eget psyke. Orkar inte "bara" gå hemma längre. Så...får se hur det går.

The moonlight

Nä tack. Märkte väl det! Somnade klockan 3 inatt efter först läst en timme och sen snurrat i två inne i sängen. Sen gick jag ut på soffan, men det blev fortsatt snurr där i två timmar till. Tio över sex kom första ungen upp och satte på Bolibompa, tjohoo. 😥😜

Hoppas det går bättre ikväll!

Kryper i kroppen

Spanande på en fiskmås

Kovik kapell

Det kryper i kroppen på mig. Humöret har dalat ner i källaren. Trodde först pms, men nu är det en dag över tiden...Ännu mera orolig och ännu mera tankar.

 Åkte iväg med Ambra en stund igår kväll. Det hjälpte! För stunden åtminstone. Idag var krypet tillbaka. Far runt hela tiden men får ingenting vettigt gjort. Försökte sätta mig en stund och sy, men det gick inte heller. Är för mycket tankar just nu. För mycket oro. För mycket av allting.

 Imorgon är en ny dag. Imorgon är en annan dag. Imorgon hoppas jag myrorna har lugnat ner sig.

Full rulle

Veckan har ränt iväg i rasande fart och det har varit ganska fullt upp. Måndag och torsdag hade vi lekträff i förskoleklass för Ozzy. Sen vart det hem och vända med barnen för att åka tillbaka till skolan för utvecklingssamtal.Puh!

 I tisdags var vi i stan, först hos logopeden och sen handlade vi mat på Willys och lite grejer till bilen på Biltema och sist åkte vi förbi skattemyndigheterna med deklarationerna. 👌Onsdagen var vi hemma och då gick större delen av dagen åt till bilens vårpiff. Blev inte helt nöjd efter söndagens städning, jag ville ha den ännu finare, både invändigt och utvändigt. Vax på lacken och renskrubbade fälgar, ny bagagerumsmatta, cock-pit-shine på all interiör och ny wunderbaum med jordgubbsdoft, så nu är jag nöjd med "gamla Bettan". 😊

Så här såg fram-fälgarna ut innan....😥

Har hunnit fylla på frysen med bröd också. Numera går det verkligen inte mycket om man jämför med när det bodde fyra tonårskillar hemma ( mot en nu som f.ö. sällan är hemma ändå). 😉

 Och så håller jag på att rensa bland alla barn-grejer här  hemma, så idag har jag fotat och fotat och lagt upp en massa på facebooks köp-och-sälj och även en del på Blocket. Hoppas det kan generera några kronor åtminstone. Hemskt skönt att kunna öppna min garderob sen utan att bli överfallen av en massa inknölade grejer. 😉Hittade tom en kasse bortglömda mamma/gravidtröjor längst in! Trodde jag hade sålt av allt redan, men tydligen inte.😝

Undrar vad helgen har att erbjuda? Sambon kommer troligen tillbringa en hel del tid på vedbacken, men vad vi andra ska hitta på är inte bestämt ännu. Beror lite på vädret också. Och kanske lite på humöret också...? Har pms from hell idag,👿 men tror det ska släppa under morgondagen...😉

Ha en fin helg!

Rekreation och vårstädat bilen

Igår åkte sambon och O till biltvätten med min bil så den blev ren o fin på utsidan. Idag tog jag tag i insidan, så nu är den riktigt vårfin =)

 Ungarna blev tydligen inspirerade för den hämtade hinkar och trasor och sen blev cyklar, tramptraktorn och sparkcyklar putsade. 

Vädret har varit fantastiskt hela helgen. Sol från klarblå himmel, kanske inte så hemskt många plusgrader, runt 14 stycken. Men i solen har det varit riktigt varmt och man börjar få färg i ansiktet.

 Idag var det dags att plocka fram vårjackor och jag tyckte det var lika bra att slita fram sommarkläderna också ifall det blir så varmt nån dag att jag vill ha shorts. Vi förvarar allt sånt på loftet så det är alltid ett litet projekt över att få fram allt. Rotade igenom en äldre säck med kläder som sambon råkade få med ner, det var mina kläder som "blivit för små" eller så... Jag hittade bla tre klänningar som ännu hade rea-prislappen kvar.... I storlek 36...jag har 40-42... Så hur tänkte jag där liksom? Det är som att när jag handlar på rea så är tror jag att jag ska krympa en-två storlekar på vägen hem, bara att för priset var så billigt, eller? Eller, jag var sådan. Jag har insett det så numera undviker jag allt vad reor heter. Kläder till mig själv handlar jag f.ö. knappt längre heller. Har slutat följa mode och trender för längesen och använder samma år efter år, så länge det håller (eller till storleken ändras pga vikten...). 

 En av klänningarna ska iaf L få, den passar som den är. Och de andra två ska jag göra om till kjolar åt E, så de ska nog komma till användning trots allt. 

Igår kväll åkte jag o Ambra till havet en stund. Ibland får jag bara en sådan längtan till havet, bara måste dit. Drömmen skulle vara att bo nära havet, men det lär aldrig hända. Åtminstone inte förrän jag vunnit storvinst på lotto i alla fall ;) men drömma är gratis.

Snuvigt

Inne på tredje veckan nu med min förkylning och det börjar kännas lagom tjatigt. faktiskt så kände jag mig piggare i förra veckan än vad det varit nu sedan tisdagen. Sömnen har blivit lidandes. Vaknar stup i ett av nys-attacker som efterföljs av snytande och sen en tur till toan och så ska man somna om...bara för att vakna en stund senare av nästa nys...Var vääääldigt nära att stiga upp halv fem i morse, men behärskade mig och sov till halv sju.
 Känner en viss stress över allt som jag borde ha gjort den här veckan som nu skjuts fram; borde ha räfsat färdigt, borde ha bakat bröd och bullar, borde ha sytt klart fållen på klänningen som legat bredvid symaskinen alldeles för länge. Borde borde och borde....
 Får tänka att jag orkar det väsentliga i alla fall, som att dra en vals med snabeldraken per dag och hålla barnen hela rena och mätta. Idag är vädret alldeles alldeles underbart för att citera Askungen och killarna har roat sig ute i trädgården sen 9-bläcket. Och jag borde ta en c-vitamin och ett dutt nässpray till så att jag slipper en fjärde vecka med detta skräp. Och imorgon ska vi till logopeden i stan, handla mat (just det , borde skriva en matlista och en nota också...) och handla vårskor och justera glasögonbågar. Och sälja en vagn på em (jippi! en extraslant in =) )
 Nej, nässpray var det!

Hälsat på i skolan

I höst börjar O i skolan och i måndags var det dags för den första "lekträffen" för den blivande förskoleklassen. Ozzy tog för sig och tyckte det var en riktigt rolig dag. Även lillebror var med och hade han varit i skolåldern så hade det heller inte varit några problem för honom att börja i höst. Dem lekte med flera stycken, pratade med personal och var inte de minsta blyga. När L och E började skolan var de väldigt tystlåtna och ganska blyga. Jag fick alltid höra hur det berodde på det faktum att de var hemmabarn och inte hade gått på förskolan. Nu kom iaf det resonemanget på skam! Med råge! I nästa vecka är det dags för två träffar till.

När jag kom hem därifrån så började funderingarna igen på vad jag ska göra när "jag blir stor". Kanske lite tidigt att säga ännu, men ändå med tanke på hur framåt E visade sig så kanske det ändå inte skulle vara så hemskt för honom att börja förskolan så småningom. Även om planen från början har varit att även han skulle vara hemma till skolstart så känner jag att det kommer bli väldigt ensamt för honom när Ozzy börjar skolan. Det kommer kräva helt annan stimulans från min sida också för att det ska bli bättre för honom att vara hemma än att vara på förskolan. Så nu var den tanke-karusellen igång igen. 

 Drömmen är helt klart att kunna sälja det jag syr och så småningom starta företag. Men, det är ändå inget som går att försörja sig på. Inte enbart. 

 Lika mycket som jag älskar att styra min egen tid (något som jag helt klart blivit bortskämd med under de här 12 åren hemma med barnen), så längtar jag ibland till att ha ett "svensson-liv" och ett jobb att åka till, arbetskamrater och en riktigt inkomst. Det är träligt att alltid behöva vända och vrida på varenda krona varendaste månad, även om jag blivit bra på det och även om inte alla månader innebär en massa uppoffringar.

 Och en annan sak; för första gången under alla år så har jag blivit beroende (rent ekonomiskt) av sambon, vilket jag inte alls gillar! Till skillnad mot vad jag märkt att många tror, så har jag inte levt alls på honom. Jag har klarat mig på mitt och vi har inte ens gemensam ekonomi. Men nu är det alltså inte så längre. Och den situationen vill jag ur fortast möjligt!

 När jag försökte ta upp detta med att börja jobba med sambon gick det så där... 

 -Skulle vara bäst om du fick något som är deltid, så att du jobbar när barnen går i skolan typ.

- Mmm, så Eddie slipper ha så långa dagar på förskolan och så att vi inte behöver fritids för dem andra.

-Jo, det också.

-Vaddå, "det också"?

-Ja, men så att du ändå hinner med allt annat, här hemma och så. .....

Suck!!!

Hur som helst, funderingarna fortsätter. Och någonstans, någon dag kommer väl en lösning. 

Bilder från igår kväll när jag tankade energi i skogen med bästa Ambra <3 

Skogen är ett plåster för själen.

Mansgris??

Häromdagen stod det städning av köket på mitt schema. Eller, det fick bli så eftersom L blev sjuk kvällen och fick stanna hemma ifrån skolan. 

Iaf, medan jag höll på där. Tror det var nånstans i avtorkningen av panelen vi har på väggen så slog det mig; min karl har blivit en riktig mansgris. Och jag har ramlat rakt ner i den där "kvinnofällan" som många kallar det för. Trots att det var just det som inte skulle hända bara för att jag var hemma med barnen och han jobbar. Men jo, så har det blivit. Vem är det som städar här hemma? Jo, jag! Visst att han kan valla snabeldraken nån gång ibland. Som nu i lördags då han dammsög av små-killarnas rum. Man riktigt såg hur stolt och hur duktig han kände sig när han var färdig. För inte att tala om hur många gånger han sa det ; Jag har städat ert rum killar, så nu stökar vi inte till. Mig fick han ingen klapp på axeln av för det räckte med alla klappar han gav sig själv. Och med tanke på att det rummet dammsugs en gång/veckan och det var första gången detta året han gjorde det...ingen reflekterar över att jag gör det, men plötsligt när pappa gör det så är det något heeelt annat. Usch!
Varför har det blivit så?

Och så idag. Firman sambon jobbar på skulle åka på en mässa, men sambon valde att stanna hemma och ta ett par dagar pappaledigt istället. Vi är alla mer eller mindre förkylda här hemma, men han har tydligen drabbats av en riktigt "man-cold". Efter att han kört tjejerna till skolbussen låg han på soffan framför teven, varken mer eller mindre. Grabbarna skulle äta, de skulle ut, skulle ha hjälp med jackan när de kom in, skulle ut igen....Jag slängde ihop ett par lantbröd på morgonen eftersom sambon påpekat att det började bli dåligt med bröd och så var det tvätten som skulle hängas och den rena skulle läggas på sina platser och dammsugaren skulle vallas, hundarna skulle ha mat and so on. När jag stod uppe och hängde dagens andra maskin tvätt och Eddie ropade om hjälp med dragkedjan för sjutttioåttonde gången på en timme bad jag honom be pappa, men han "hörde inte", då brann det! Är man hemma för pappa-ledighet så ligger man fan inte på soffan hela dagen! Men det tyckte han var helt legitimt eftersom han dessutom var förkyld (vilket jag också är men...) så det slutade med att han vart sur på mig för att jag "alltid är grinig när han är hemma" vilket jag inte alls är. Bara de dagar han ockuperar soffhörnet medan jag ska göra allt och lite till. 
 Jag drämde igen ytterdörren o tog hunden o drog iväg ett par timmar o hämtade hem tjejerna från bussen på hemvägen. Resten av dagen hjälpte han Eddie av och på med jackan o stövlarna....för det blev som att det var det allt tjafs hade handlat om. Bara jackan o stövlarna. Inget av det andra. :/

En postiv tanke

Hade en sån fin dröm häromnatten. Brukar inte minnas mina drömmar men denna kom jag ihåg i detalj. Och tanken på drömmen gör mig glad. Även om det bara var en dröm o inget verkligt så gör bara tanken mig upprymd och glad.
När jag steg upp i morse var humöret lite upp och ner, men sen  plockade jag fram den drömmen och dagen började genast på ett bättre sätt. Sparar den i en ask i minnet så att jag kan plocka fram den vid behov.

Från en stygg flicka

Hade svårt att somna igår. Det berodde både på en viss värk, men även av snurrande tankar. Läste Karin Boye härom kvällen så tanken kom på denna dikten medan jag låg där stirrande i taket med funderingar. 

Våren kom på riktigt igår. Jag och barnen var ute hela dagen i det härliga vädret. Började så smått räfsa (det finns ännu massor kvar). Tänkte att jag inte skulle räfsa så pass att kroppen påminns om det där "räfs-musklerna", men lyckades inte med det. Därav träningsvärken inatt. Och så tog vi tag i det lite mindre roliga städningen, den efter hundarnas :D så nu går det att springa över gräsmattan igen utan risk att trampa på något otrevligt ;)

Trodde att jag skulle behöva plocka allting själv, men nej, det behövde jag inte. Ungarna var inte så kräsmagade som jag trott. ;)

Så härligt att det börjar spira lite överallt nu. Sol är vi lovade (nästan) hela veckan så det lär väl explodera i ett nafs. Livsandarna börjar vakna till liv. Svårt att deppa när man sitter och njuter årets första kaffe på trappan med solen i ansiktet. I veckan ska jag köpa hem lite penseér så vi kan plantera ute i krukorna.

Av med offerkoftan

Efter jag postat mitt inlägg igår kändes det som att jag är ett gnäll-spån som dragit på mig offer-koftan och dessutom knutit skärpet hårt runt midjan. Nä usch, sån är jag inte! Inte egentligen. Har väl bara en tendens att just när det känns jävligt, sätta mig och skriva. Dagarna som är bra är jag upptagen med annat. Med livet. Det är så det ser ut i min almanacka/dagbok också. Dagar med två meningar i stil med "Solsken, varmt. Handlat." Det är en dag som varit full av en massa saker, bra saker. Mindre bra dagar är sidan fullplottrad med en massa vämjelse och strunt och gnäll om precis allt och inget.

För det har faktiskt varit riktigt bra på sistone egentligen. Fram till påskveckan där då iaf. Jag ska stå på marknad i sommar och sälja mina grejer. Äntligen! Självkritiken har jag stoppat ner i en byrålåda, låst o slängt nyckel. Nu eller aldrig. Måste ju prova ju! Så jag har sytt och sytt ännu mera (15 klänningar, 16 tröjor och en himla massa annat) , så pass att jag blev lite matt av allt sy-ande, så jag tog en brake med stickorna istället ett tag.

Men det är jobbigt med dessa humörsvängningar. Som väldigt mycket följer mens-cykeln. Jag använder progester-kräm som jag faktiskt tycker fungerar väldigt bra, dem dagar jag tar det (ska smörjas dag 12-28), men under uppehållet är det si så där. Innan jag började med det så mådde jag bra mens-veckan och vid ägglossning. Nu är det från ägglossning till mens, om jag följer det med dag 12-28, så sammantaget två veckor bra, två veckor dåligt. Så jag börjar ta det redan dag 8 istället, så jag får 3 bra veckor istället.

 Men sen kan ju annat dyka upp, som tex bångstyriga tonåringar, oväntade utgifter, saker som kör ihop sig och då pallar jag inte alls trycket längre. Då faller jag direkt, som en fura, pang! Tårar och elände. Och det är såå jädra jobbigt!!! Jag som har varit som en pansarkärra förrut. Alltid fixat allt. Orkat allt. Hunnit allt och lite till. Alltid sagt ja. Och nu är det bara nej. Nej nej nej hela tiden. För jag orkar inte. Blir fort matt. Åker jag och handlar så är psyket slut sen, för den dagen.

Var ute och gick med hunden på förmiddan. Något jag slarvat med på sistone (vi har ju trädgård och hon ränner i den liksom), men måste bli bättre på det igen. Det gör sån skillnad för måendet. Både det att umgås med henne, min 50-kilos stöttepelare som alltid, alltid finns där. Och det att komma ut i naturen, höra fågelkvitter och vinden i träden osv. Då är det svårt att vara deppig.

Vår-deppig

Haft några riktigt tunga dagar nu. Vårens antågande gör mig deppig, än mera i år känns det som. Förra våren klarade jag mig ifrån det då jag ju hade plussat i mars och såg verkligen fram emot en växande mage och bebis till hösten. Men nu blev det ju inte så :( Istället kom minnena som en käftsmäll tillsammans med de första vårsolen och snödropparna. 

Dessutom har det varit oregerligt struligt med den hemmavarande tonåringen på sistone. Känner mig som världens tjat-och-gnat-morsa. Som hela tiden klagar på de vänner han skaffar sig. Men vad göra när kompisarna uppenbarligen inte är bra o sunda att umgås med? Bara se på och låta det vara medan han sumpar bort sitt liv på dumheter kvällar och helger? Nej! Det är inte den typen av förälder jag är, även om jag vissa dagar bara känner att nu orkar jag inte mera!

I förra veckan kom han inte hem som han hade sagt. Hängde med kompisar på samhället. Och när sambon skulle hämta hem honom (varför det var sambon och inte jag kommer jag till sen). Första stället sambon kom till öppnar pappan, uppenbart onykter o påverkad av tabletter. Pappan bor ensam och jag känner hans ex och vet varför hon lämnade honom så jag vågade helt enkelt inte åka dit och hämta hem en motsträvig son.

 Nästa ställe där dem kunde tänkas vara öppnar en aspackad mamma och sen kom en fylltryse till pappa bakom och skulle ringa hem "gänget". Dem var "ute och gick" (kl 23.30!!) Ett gäng 15- och 16-åringar....och det tyckte ingen av dessa tre föräldrar var någe konstigt...

De andra två ungdomarna i det där gänget har nyligen fått flytta hem till sin mamma efter att ha tillbringat ganska många år i fosterhem...Ingen aning om varför men ungar brukar inte flyttas till fosterhem för att de har exemplariska föräldrar direkt.

 Hur som haver, fick hem grabben till slut. Stinkande öl...som den enas kompisens pappa hade gett dem! I rest my case. Inte bra kompisar! Och nånstans längst där inne tror jag väl ändå att sonen förstår det också, men...ett par av dem går han i samma klass som så svårt att undvika dem också, hur mycket jag än förbjuder honom.

När man är deppig får man tröst-shoppa garn så det gjorde jag idag. Något litet hjälpte det iaf

Vemodigt

För ett par dagar sedan var det ett år sedan jag plussade. Det som resulterade i missfall i maj. Skulle ljuga om jag skulle påstå att det passerat obemärkt förbi dessa dagar. Tvärtom! Har varit rejält nere i källaren, deppat och tyckt synd om mig själv. Men idag försöker jag ta mig lite i kragen, så gott det går. Håller jag mig ordentligt sysselsatt så brukar det bli lättare. Hade en mjölk och några paket jäst som närmade sig bäst-före-datum så det fick bli bakning jag sysselsatte mig med idag. Långpannebröd som är Ellas och Eddies favoriter, rågsiktsbullar och nu till sist står lantbröd i ugnen. Nuförtiden räcker en sån ranson länge länge, när man inte har glupska tonårskillar hemma. 16-åringen äter bara knäckebröd numera, hmpf! 

 Om han ens behagar komma hem och äta. Honom har det varit strul med nu igen, men det är en annan historia. Hur som är han en tonåring som får sin mor att slita sitt hår! För honom är jag verkligen den där tjatiga gnatiga morsan som bara ältar och är jobbig. Jag hoppas ju om en massa år att han ska förstå varför jag är det. Jag frågade honom igår om han förstod varför jag tjatar samma visa till honom hela tiden och varför jag inte låter honom göra som han behagar jämnt. Tyckte mig se nånstans där bakom hans trumpna mummel att jo, han förstår nog längst in varför, även om han helst ignorerar det just nu.

 Gick så långt att jag kontaktade hans pappa i fredags (eftersom sonen påstod sig vara där/hade planer på att åka dit nån gång senare bla bla bla). Pappan är inte den mest närvarande sorten, lindrigt talat. Men tyckte jag iaf att det var dags att försöka få honom att ta ett snack med sin son när/om han kom dit. Och trodde nånstans i min enfald att han skulle göra det. Att det som sonen sagt "pappa skiter i mig om jag är där eller inte" , inte var sant. Men jo tyvärr så...det finns annat i hans liv f.t som var viktigare förstod jag på sista sms:et på söndan. Som att hans thailändska skulle va här i 2 månader så han skulle "inte hinna med T och hans strul just nu".....VA! liksom.??? Är det ens ett alternativ man som förälder har, att man inte skulle ha tid för sina eventuella struliga barn, eller inte? 

Igår fm åkte vi och hälsade på utflugna sonen i hans nya lya. Var en riktigt fin liten stuga (alldeles nyrenoverad o fräsch) som han bor i. Hoppas bara att allt reder sig med tjejen så att hon kommer hit sen också. Verkar f.t. vara en viss osäkerhet på den punkten, men tja, vet inte säkert. Bara som jag tolkat genom sonens kommentarer men vill inte vara näsvis morsa och fråga 20 frågor heller så...

Imorse gick larmet bland grannlaget. Ett par hade sett "en mysko pick-up köra sakta förbi och vänt i korsningen utanför deras två gånger och sedan åkt till det blå huset och vänt även där". Så nu skulle det minsann hållas utkik för det var säkert några som var ute och rekade inför inbrott, så sant som det var sagt!

 Nja, oroar mig inte så mycket. Skulle det vara det så blir man varse av våra eller grannens vaktiga fyrbenta medlemmar. Eller så var det bara någon stackel som letade efter någon viss adress och körde fel. När jag skulle leta reda på sonens lilla lya mitt ute på bonnlandet igår, var jag in på 3-4 gårdar och vände med bilen och försökte få någon rätsida på kartan o gps:en. Det skulle enligt den ta 23 minuter att köra till angiven adress, det tog 53 minuter!! Hahaha, jag är inte världens bästa kartläsare, höhöö

 När vi kom hem lekte Eddie med sina bilar. Hörde honom prata; "Nu ska vi åka till K, nej, nu vänder vi, det är fel....nu så här kanske....nej inte här heller. Jaaa! Nu är vi framme hos K, äntligen!!!