Mitt handarbetande under sommarmånaderna har (nästan) bara bestått av stickning framför teven. Och då har det blivit blöjbyxor som ska skickas till Manduar i Afrika via AFFC. På Kyrkkaffe-bloggen (länk se min blogglista) finns detaljerna kring denna insamling.
Det fanns även ett önskemål om att skicka med tygblöjor av lakan, så sådana har jag fixat några stycken.
Hittills har jag fått ihop 12 blöjbyxor och 25 blöjor, men det kan ännu hinna bli flera. Jag tycker det ser ut att rymmas nåt lite till i kartongen (och några lakansbitar ligger ännu vid maskinen som ska overlockas kanterna på.
Och där var anledningen till att jag nu äntligen beställt hem ett ex av Sticka&skicka-boken. Jag var ju med och bidrog till den insamlingen också. Och kommer garanterat bidra till flera, men jag ville ha lite mera mönster att välja på till kommande projekt.
Efter en natts sömn kändes det som om mina tankar sorterats något. Även om det naturligtvis är jobbigt med allt runt min pappa och hans sjukdom så rullar livet på och glädje måste man tillåta sig själv att känna emellanåt. Även under jobbiga perioder.
Så i morse hämtade jag in mina paket från bilen och öppnade dem. Tänk att tyg kan ge sådan hjärtklappning :)
Såå himla nöjd med mitt hemliga paket från JNY Design. Många olika tyger, blandade färger och mönster och material. Idéerna har redan börjat flockas i mitt huvud, men först ska dem en vända i tvättmaskinen.
Och böckerna. Ja, varför just dessa det kommer jag nog berätta om någon annan dag. Men dem kommer alla vara väldigt användbara här hemma, det vet jag helt säkert :)
Idag har jag varit på ett möte med pappas läkare för att få en "lägesrapport" om hur det ser ut för honom. Inga glada nyheter nej.
Pappa ligger och planerar sin sista tid och sitt frånfälle. :(
Det var med tunga steg jag gick ut från lasarettet och styrde kosan hem. Jag hade velat sitta där en god stund till, men dottern skulle snart komma till hållplatsen med skolbussen och jag måste vara där för att möta henne. Så det var bara att raska på...
Efter att jag plockat upp henne körde vi vidare mot posten för att hämta några, för mig, efterlängtade paket. Hade beställt ett stooort hemligt paket från JNY Design, 10 kg tyg!!! Samt några nya böcker från Adlibris. Båda har tagit god tid på sig att komma så jag hade hunnit bli ganska så överväntades på dem.
Men nu ligger dem ännu, oöppnade, kvar i bilen. Orkar inte just nu...
Är så många tankar som snurrar i mitt huvud just nu; vad ska jag göra sen med pappas hus? Alla grejer? Alla möbler? Kommer han kunna komma hem igen överhuvud taget???? Med hemtjänst och hemsjukvård förstås, men kommer han bli så "bra" igen att det kan skicka hem honom?
Han vill hem (ja, han ville ju inte in på lasarettet alls först, men han var ju tvungen) och tillbringa sin sista tid hemma. Vilket läkarna också tycker är det bästa, men, han måste vara i skick till det också. En vecka till blir han kvar iaf, sen får vi se. Hur proverna ser ut. Hur han mår.
Jaja, vilken helg det varit! Och inte i direkt positiv mening då.
Vädret har varit kanon, sommarvärme och strålande solsken. Men dessvärre tog grannbonden tillfället i akt att gödsla åkern bredvid oss i fredags. 24-timmars-regeln verkar inte gälla för honom, så nerplöjt är det inte ännu. Lukten (stanken) ute är olidlig :p
Så vi har hållit oss inomhus.
Dra till en stranden hade varit ett alternativ, om det inte varit för att halva barnaskaran ännu är ordentligt bitna av den där skolstarts-förkylningen. Även mamman...men som mamma får man inte bli så sjuk att man blir liggande på sofflocket under en filt. Bara lite så där lagom krasslig, som en duracell-kanin där dem där evighets-batterierna ändå börjar sjunga på sista versen. Idag känns det i allafall som batterierna börjat ladda igen. Skönt det!
På det kom att pappa blivit sämre igen. Moster ringde i förmiddags och berättade att han legat till sängs i två dagar, inte åt han heller. Nu ikväll hade hon fått ringa ambulansen så han fick komma in på lassis. Där är han åtminstone i goda händer om det händer något. Det är just den där oron som är så jobbig när jag som enda barn bor så långt ifrån att titta till honom varje dag inte fungerar i praktiken.
Han kommer inte få mera cellgifter. Vilket väl då egentligen bara kan innebära en sak; vänta tills cancern tar ut segern :(
Låter kanske hemskt, men jag hoppas att det inte dröjer allt för länge. Mamma led länge med sin, jag önskar inte det lidandet för pappa.
Och så har sommaren passerat och hösten börjar så smått komma smygande runt husknuten. Kalla nätter och kyliga mornar kan trots det ännu övergå till härliga britt-sommar-dagar med kvicksilvret runt +20.
Första känslan var "stopp-stanna-tiden-jag-är-inte-färdig-med-sommaren-ännu". Men nu har det liksom sjunkit in och egentligen gillar jag hösten.
Frisk, krispig luft och alla färger.
Men sommaren har gått fort, som vanligt vettja. Tiden springer iväg och själv har man full ork att hänga med.
"Lilla" L har tappat sin första tand.
Och börjat i förskoleklass.
Å jag ska försöka sparka liv i bloggarna (denna och sy-diton) igen efter en sommar med en rejäl semester från cyber-världen.
