Svacka

Just nu är jag hemskt dålig på att blogga. Har hamnat i nån form av svacka när allt bara känns jobbigt.
Formsvacka. Är mest bara trött. Hela tiden trött. Fast försöker ändå få något vettigt gjort varje dag. Ibland räcker bara orken till den dagliga tvätten och matlagningen. Ibland till lite mera, men inte mycket.
Trycker i mig järntabletter och blutsaft, men känns ändå som att blodvärdet har stannat i källaren.

Har haft vissa dagar med värsta deppet också. Fattar egentligen inte varför, men deppar ändå.
Förkylningarna som varit så envisa har övergått till magstrul. Inte magsjuka modell vinterkräk-varianten, men magar krånglar till o från hos mig och barnen. 
Möss har vi i huset ännu. Rasslar i väggarna. Härom kvällen kom en spatserande på kanten runt öppna spisen i vardagsrummet när jag satt ensam vaken och kollade på film. Upptäckte att det varit besök i en garderob i det rummet som ska göras i ordning till Ozzy. Söndertuggade plastsäckar som jag förvarar täcken i, men täckena hade tydligen inte smakat gott i af. Det rummet skulle vi ta tag i nu ganska snart, måla och lägga nytt golv i. Jag har planerat hela inredningen för hur fint det skulle bli där för Lilleman. Men lusten försvann liksom. Vill inte flytta in honom i ett rum där det ev. ränner möss i garderoben (som är utan dörrar, bara draperier framför).
Katten bara ligger och sover. Vill inte ut. Pissar överallt utom i lådan. Och tar inga möss...

Bouppteckningen efter pappa har blivit klar. Jag har fixat med allt så det nu står på mig. Ringt försäkringsbolag och gjort ägarbyte på bilen. Känns som att det börjar komma i land med allt det där praktiska nu. "Bara" tömning av huset kvar. Inte så bara att tömma det. Ett hem han haft i över 40 år, mycket grejer blir det på 40 år. Och då den där orken som jag inte riktigt har. Och småttingar som byts av med att vara lite sjuka mest hela tiden.

Och så saknar jag honom, pappa. I söndags fyllde dotri 7 år. Hon fick bl.a. en cykel av oss. Sörjde att han inte kom hit och grattade henne. Att han inte fick se henne så stolt försöka lära sig cykla på sin nya fina cykel. Vet att han hade velat göra det.
Mormor och hennes syster var här och det var ju L förstås glad för. Men jag blev bara trött av dem, eller iaf av mormor då. Hon som alltid ska komma med negativa kommentarer om att vi ska ha barn igen. Hennes totala oförmåga att glädjas åt någonting. Varken för egen del eller för andra. Visserligen har hon alltid varit sådan, men det gör det inte mindre jobbigt. Just sånt som alltid jag och pappa ventilerade i telefon efter deras besök här. Och så kändes allt mycket bättre när jag fått gnälla av mig till honom och han alltid hade något klokt att säga. Men i söndagskväll när tanken dök upp. Jag var tom på väg att ta telefonen i handen och så insåg jag; jag kan inte ringa honom!

Något jag iaf är bra på är ju att ta mig i kragen och rycka upp mig, ta nya tag. Så jag ska väl försöka göra det. Snart. Märker att allt känns så himla mycket lättare de dagar solen skiner, fåglar kvittrar och det blir lite vår i luften. Men så kommer en grå-disig dag igen och så är jag tillbaka. Puuuh...