Det är inte mycket man kan vara säker på i livet, men två saker kan man i allafall vara tämligen säker på; Livet går sällan enligt planerna och ett problem kommer sällan ensam.
Kan inte hjälpa att jag känner mig en aningens bitter f.t. Ibland undrar jag varför jag öht ens försöker göra upp en plan över kommande tid. Vare sig om det handlar om morgondagen, nästa vecka eller nästa år för det man kan vara helt säker på är att det ändå kommer att omkullkastas av något oförutsett.
Jojo, vad vore livet utan motgångar. det är väl man blir starkare av. Men nu är jag trött på att bara bli starkare och starkare, jag vill få växa och gro i någon typ av relativt lugn och lunk istället.
Vad är det som har hänt då? Tjaa, jo, jag har ju en tonåring. En ganska så strulig tonåring. Som jag har kämpat med väldigt mycket i flera år. Visst, han har haft sina "bra" perioder också. Perioder när han fixat skolan bra, umgåtts med bra kompisar, varit pratglad och social hemma. Men sen kommer alltid nederlaget. När han strular i skolan. När han börjar umgås med mindre bra eller rentav riktigt dåliga kompisar, när han dras ner i något mörkt hål och bara sover när han är hemma, när han knappt är hemma,när han inte svarar på tilltal. När jag inte når fram. När ingen når fram. När han inte tycker att regler ska finnas, när dem inte följs, när alla bara är orättvisa mot honom för att han inte får göra precis som han vill. När han köper alkohol för hela studiebidraget och får utegångsförbud när han blir påkommen. När han då håller sig hemifrån efter skolan i en vecka-10 dar för att han inte tycker att han förtjänar något utegångsförbud...Skulle kunna skriva en hel följetong om honom, men jag orkar inte. Jag orkar inte längre, jag har fått nog! Orkar inte kämpa längre.
Som jag skrivit tidigare så har planen hela tiden varit att jag ska söka jobb och förskola för Eddie till hösten när Ozzy börjar skolan. Jag har frågat tonåringen gång på gång när han strulat om han tänkt flytta till sin pappa, men nää då. Jag har behövt veta, behövt ha en framförhållning för det scenariot skulle naturligtvis ha en ekonomisk påverkan för min del. Gång på gång har han försäkrat att nej då, han skulle definitivt inte flytta till sin pappa. " Han skiter ju i mig om jag är där eller inte".
Men igår kom det! Igår skulle han prata med sin pappa om att få flytta dit och det med omedelbar verkan också. Även om jag haft det på känn, han har hållit sig hemifrån i nästan två veckor (inte varit hos pappan heller utan åkt i zick-zack mellan kompisar), så kom det som en kalldusch. Det blev så svart på vitt.
Så nu står jag där, just där som jag var rädd för. Jag behöver ha ett jobb redan i sommar för att få ekonomin att reda sig. Men, jag har ingen barnomsorg för Ozzy och Eddie. Ozzy kan få fritidsplats from. skolstart i v 34. Eddie kan kanske, med lite tur, få en dagisplats efter skolstart, men det är inte säkert. Det är fullt, det är kö, det är lokalproblem, det är...åt skogen! Sambon är mera lugn. Tänker att det löser sig, även med pengarna över sommaren. Att vi får väl leva snålt, bla bla. Visst, det kanske skulle gå, men jag vill inte ha det så. Jag vill inet vara beroende av honom. Jag vill klara mig själv. För det är vasd jag har gjort under alla andra år. Till skillnad mot vad kanske de flesta trott under alla mina år som hemmaförälder så har jag inte levt på honom. Och har inga planer på att börja göra det nu heller.
Så...ja, jag försöker leta möjligheter istället för att bara se problemen. Ska försöka hitta något på helger och på sambons semester. Fanns inte direkt något på platsbanken men har och ska än mer slänga ut lite trådar till folk jag känner (och inte känner för den delen, är desperat nu) och så får vi se om det kan ge något.
Och egentligen är det inte enbart negativt heller. Jag vill verkligen börja jobba nu. Jag vill det, inte bara för ekonomin utan även för mitt eget psyke. Orkar inte "bara" gå hemma längre. Så...får se hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar