Inte så motigt längre

Inte så motigt längre. Nä, inte alls. Det känns som att det går mot bättre tider. Saker och ting ser ut att lösa sig. Sakta men säkert. En efter en. Tålamod bara. Tålamod!

 Äntligen känner jag att jag vet vad jag vill, vad jag ska göra "när jag blir stor". Eller iaf när föräldrapenningen är slut. När hösten kommer. Fast grejen är, jag börjar redan nu. På en gång! Så får vi se vart det bär, OM det bär. Annars får jag hitta på något annat. Men man måste ju prova. Annars går jag bara och ångrar mig sen när jag blir gammal, eller hur? och så kan vi inte ha det. Nej! Bort med självkritiken och det dåliga självförtroendet och bara kör! 

Knutarna som är mellan mig och gubben börjar så sakterliga knyta upp sig också. Finns många och en del sitter hårt, men vi har iaf börjat rota i dem. Så det går kanske att rädda, det är kanske inte försent. Det är så som jag tänker. Jag tror inte ens att han har förstått hur nära slutet det varit, bara att det var något som var oredigt mellan oss sen en tid. Det är väl lite så män är. Att dem liksom inte ser eller hör eller märker hur det egentligen står till. Bara att det är nåt galet (och det kan lika gärna bero på pms eller dåligt väder så det kan dem ändå inte göra nåt åt och då får det bero). Eller nåt.

Äldsta grabben var hem idag. Han har (äntligen) fått tag i en egen lya och flyttade dit igår. Skönt för honom! Så idag var det att gå igenom mammas gömmor på köksgeråd som gällde. ;)

 Nästan så jag avundas honom en smula. Jag minns den där tiden som det var alldeles nyss. Att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Betala sin första hyra och köpa sin första stekpanna och försöka skramla ihop ett bohag och göra det hemtrevligt med få kronor i fickan men massor av frihet.

Gu natt, siv gutt!

Det är motigt nu..

Usch! Varnar direkt för att detta kommer bli ett väldigt dystert och negativt inlägg. Allt känns så himla motigt nu.
 Hade precis tagit mig igenom ett par tuffa veckor (av diverse olika anledningar) och lagom man tror man har nått fram till en vändpunkt, att allt verkar lösa sig trots allt så pang! Som att någon sitter där uppe på ett moln och släpper ner bomben mitt i skallen och bara "Nänä du lille vän, så lätt kommer du inte undan! Mohahaha"

Jag hade möss i bilen strax innan jul. Dem hade förutom käkat hundgodis även ätit sönder ett bilbälte (Ellas plats). Ekonomin vid jul och därefter har inte varit den bästa (läs helt i botten pga strul med både försäkringskassan och csn) så jag har snålat och snålat, sålt av allt möjligt som jag kunnat och hade äntligen råd att få byta det där bältet (plus ett par andra små-saker som skulle göras med bilen innan besiktning). Skulle på verkstan nu på torsdag. Men så ringer verkstan; dem får inte tag i något nytt bälte till min bil Suzuki har slutat tillverka dem. Han hade tom ringt runt på fastlandet utan napp. Han skulle forska vidare, men det enda verkar vara om det skulle finnas på någon skrot ( men inte troligt att en så pass ny bil befinner sig på en skrot på ön, enligt honom) så nu vet jag inte hur det går med min bil. Inte mer än att jag får körförbud om ett par veckor när den inte går igenom besiktningen... :(
 Igår var jag bara arg. Arg på Suzuki som inte tillverkar grejer längre till min bil (detta har hänt förr). Om det varit ap-gammal, ja visst. Men det är en 02:a. 16 år gammal bil ska det väl finnas grejer till. Jag behöver byta lyktglas inom kort också för dem har blivit helt matta, lär vara samma sak med det, tillverkas väl inte längre :/ Sonen köpte nya lyktor till sin volvo -79 års modell utan problem liksom!!!
 Imorgon flyttar min coverpro 2000cpx (täcksöm-maskin) hem till en annan sy-tok. Troligen går en maskin till samma öde. För att jag ska kunna lämna in bilen på verkstan om nu verkstan får tag i delar. Annars måste jag se mig om efter en annan :( Är måhända löjlig men jag älskar min bil <3 , jag har haft den sen ny och den är så himla mycket min! Med bucklan i sidan och mossa på takrelingen, smulor i baksätet och hundhår i taket, men den är min <3 Jag vill inte ha någon annan bil. Vi har rullat flera tusen mil tillsammans. Vi har varit i dike ett par vändor. Den har fraktat mina flyttlass och mina barn och mina hundar i 16 år...Okey om det var för att motorn skurit ihop eller så, men inte för att den jä_la råtta gnagit sönder ett bilbälte. Buhuu :,(


Men så när jag körde på Klinte för en stund sen, körde förbi ett nerbrunnet hus, så tänkte jag ; det kunde varit värre. Det finns alltid någon som har det värre. Så jag lovar att jag ska försöka sluta hänga läpp nu.

Mörbultad själ

Känner mig en aningens mörbultad i själen idag. Eller, har egentligen gjort så hela veckan. Lite så där överkörd av ett lokomotiv, typ. Är liite för mycket oreda i livet för att må bra. Försöker ändå vara positiv idag. Försöker så gott jag kan att ordna upp det som är trassligt i tillvaron. Ibland känns det bara som att man står i en hink med lim och trampar utan att komma någon vart. Så fort man har rett upp den ena saken är det något annat som går åt hecklefjäll som man ska rodda ordning i....puuh!

Och så en små-grinig sambo på det...där är iaf inget som jag kan rå för. Han får sura på bäst han vill. Orka trilskas med en tjurig 46-åring också! :/

Imorgon bitti är det dags för röntgen+återbesök hos ortopeden för sonen. Hoppas hoppas att det ser bra ut och att det läker som det ska, så det inte blir någe mera strul med hans hand.

Köpa lycka?

Det sägs att man inte kan köpa lycka, men just idag håller jag inte med om det. Hämtade ett Hemligt paket från Jny design hos ombudet i morse och nog sjutton blev iaf jag lycklig när jag öppnade det. Vet inte hur många gånger jag beställt hemliga paket därifrån, måmga är det iaf. Och det är rena julafton att öppna lådan varje gång. Har hittills aldrig blivit besviken.

10 kg ren lycka :)

När vi kom hem skulle Ozzy och Eddie vara ute "en liten stund". All snö har regnat bort och det är lervälling över hela gården, så jag ville åtminstone att de skulle byta från skorna till gummistövlar. "En liten stund" blev två och en halv timme och mamman ångrade att hon inte bytt ytterkläderna as well....Två ler-gubbar var det som kom in. Byxorna fick spolas av i duschen innan de ens fick komma in i tvättmaskinen. Jackorna står på tur och även sticke-tröjorna som var under jackorna är beklämt leriga en bit upp på ärmarna. Ungar! Det lyckas då med allt. Men de hade åtminstone roligt.... ;)

Något jag försöker tänka på extra mycket. Kanske framför allt just nu där jag står. 

Tålamod är en dygd, men det är något som jag inte fått så mycket av. Är av naturen otålig och vill helst att allt ska ske nu! Försöker ändå tänka tålmodigt. Bidar min tid inför kommande förändringar.

Hujadamej

Sällan blir saker och ting som man har tänkt sig. Planen för dagen tex. Vi har ju, tyvärr, viss erfarenhet av brutna kroppsdelar i den här familjen, så med den erfarenheten antog jag att vi skulle åka in på akuten, komma på röntgen och T skulle bli gipsad. Hinna handla och sen åka hem lagom till skolbussen som allra senast. Lite väl optimistiskt plan, I know! 

 Blev visserligen bara en halvtimma på akuten och sen röntgen, men nu hade grabben inte förstånd att bryta näven på det stället som det "brukar" gå av efter att ha pumpat slag mot en vägg. Nej, han hade ett värre och annorlunda brott så det gick inte att bara lägga till rätta och gipsa utan det ska opereras. Dem ska rätta till och sätta stift i fingret. Troligen blir det av ikväll, om inte det dyker upp akuta ärenden under dagen. Jag åkte hem (för att byta av med sambon) i eftermiddags och mötte då en ambulans. Såg sen på fb att det varit ytterligare en trafikolycka under eftermiddagen, så tja...vi får se hur det går. 

 Tredje gången på akuten med en unge för min del sen 8/12...Skaffa klippkort där eller?

Ändå så himla tacksam mitt i allt att vi inte behövde in med S efter hans volt med bilen.

Jaja, nu är det bara å vänta och se när det blir av. Sambon är inne med honom nu.

Denna helgen, ett liv

Helgen började förskräckligt men har slutat bra, trots allt. 

 I fredags eftermiddag fick ett sådant där telefonsamtal som är varje förälders mardröm. En tjej sa att hon stod på vägkanten med min son S som hade voltat med bilen. Hon la snabbt till att han var okey, men att bilen var det definitivt inte, men innan hon hade hunnit säga det hann mitt hjärta slå över några slag...Och jag som först inte ens tänkte svara eftersom det var från ett okänt telefonnummer.

 När jag kom dit förstod jag att han hade haft änglavakt. Det kunde ha gått precis hur galet som helst, men det gick bra! Tack och lov! Sådana händelser sätter alltid saker och ting i ett annat perspektiv. En grej som jag hade gått hela dagen och grubblat över kändes med ens totalt meningslöst att ödsla en minuts tanke på mera.

Igår drog sambon iväg tidigt ( till sin hobby) och lämnade mig hemma med ungar och ett ostädat hus, gaah! Som fyra timmar senare var tipp topp tack vare speed-städning och att ungarna var ute i snön i två timmar, så jag fick städa ifred.

 På kvällen kom äldsta avkomman med flickvännen från Alingsås. En väldigt fin och trevlig tjej. Hon kändes direkt som en tjej som passar K. Och som jag förstod det så kommer vi att se mera av henne här framöver :)

Mindre kul är dock att när sonen T kom hem ifrån kompisen ikväll (där han varit i helgen) så har han skadat näven så morgondagen kommer innebära ett besök på lasarettet, det måste röntgas. Har varit lite väl täta besök där med barnen på senaste tiden *suck* 

Men f.ö. har iaf söndagen varit tämligen perfekt; solsken, minusgrader i massor,massor av sy-tid, barn som inte varit osams alltför mycket (o även idag en förrymd sambo). Snart läggdags för barnen och en mamma som ska slappa framför Bron innan jag också kramar kudden.

Blue monday??

pyssligheten smittar av sig :)

Läste idag att dagen idag kallades för "Blue monday" för det är tydligen årets mest deprimerande dag. Ny vecka, vardagen efter ledigheten tillbaka på allvar och långt kvar till lön (men en då tom plånbok efter julshopping och mellandagsrean. Tydligen är det den dagen som flest folk skiljer sig också (plus någon dag i september)!! Säg det som det inte finns statistik på ;)

Någon sa någon gång "Det finns lögn, förbannad lögn och statistik". Mmm, så är det nog.

 Iofs inte så konstigt kanske att det sker så många skilsmässor just efter nyåret och efter sommaren. Det är väl då paren nöts och blötts tillsammans och kanske många gånger kommer till insikter...

 Jaja, hu rsom haver, jag har varken mindre (eller mer) pengar än vanligt idag och inte heller ska jag skilja mig (haha, vi är inte gifta, inte ens förlovade faktiskt, men ändå), så jag har ingen blue monday idag. Tvärtom så vände äntligen mitt hemska humör i morse. Helgen var piss jobbig, allra helst igår för då kom ångesten som en käftsmäll. :( Vid sådana tillfällen är jag så tacksam för min hund. Då tar jag henne och drar till skogs några timmar. Hon dömer inte. Hon frågar inte. Hon bara finns där. 

Efter skogen satte jag mig vid symaskinerna och det är också balsam för själen. 

 I morse var mensen över och då försvann pest-humöret som genom ett trollslag. Dessa hormoner! Fy f_n för dem! Vet iaf att nu håller det sig lugnt en vecka åtminstone, sen är det dags för nästa hormon-bomb :/

 Ser så fram emot helgen! Äldsta grabben kommer hem och hälsar på och kommer dessutom ha med sig flickvännen som kommer till ön. Han har ju skaffat sig en tjej från fastlandet...jojo, gotländska dög inte ;) utan en från Alingsås av alla ställen! Ska iaf bli kul att få träffa henne.

Näst äldsta sonen kommer hem idag. Han ser man heller inte mycket av längre fastän han bor här hemma ännu, för han har också skaffat sig tjej. Men hon bor åtminstone nära och bra i grannsocknen ;)

Dags att fixa kvällsmaten till familjen. Ikväll blir det potatispannkaka med stekt bacon, enkelt och gott!