Så söt men ack så grym!

Katter är väldigt söta, ljuva, självständiga varelser. Våran H inget undantag. Men samtidigt så grym!

Eftermiddan tillbringade jag i sy-rummet. Över mitt huvud hördes det som en kravall i rummet ovanför. När jag gick upp för att kolla om det var H som fått ett damp-anfall möttes jag av katten med en mus i munnen. Varpå han släpper den! Naturligtvis var den inte död, bara något litet bedövad. I 40 (!) minuter satt jag sen och lyssnade på skrammel, dån, mera skrammel innan det blev tyyyyst. Då kom sonen S hem från skolan. Det var i hans rum denna plågsamma lek höll på. Katten satt och stirrade bakom en byrå. Vi (sonen alltså med mamma bakom ett draperi på behörigt avstånd) drar fram byrån, men musen är borta. Sonen drar ut låda efter låda, katten smyger in i byrån. Musen ut på darriga ben och rakt in i sonens byxben!!!! Mamma skriker medan sonen lugnt drar av jeansen, ruskar ut musen. Katten efter på lite lagom håll medan sonen knäpper byxorna igen. Flera gånger har katten tag i mus-nacken men släpper lika snabbt igen, slår lite förstrött på den med tassarna. Vi (jo, VI) tröttnade och sonen fångade in musen i en burk. Kastade sen ut den i gräset till schäfern (med mellannamnet rått-mördaren) ...som lägger sig på den! Slutade med att mamms fick ta spis-skrapan och slå ihjäl den själv i allafall.

Slå ihjäl djur är inte min grej, inte ens möss. Åtminstone inte så här års. Framåt februari sådär har min rädsla för de små odjuren förbytts mot en sådan vrede att jag klarar det på ett slag. 1 november krävdes det 3 slag (snarare puttar).

Usch, tvi och blä för möss, råttor, sorkar u name it!

Den slibbiga lukten av råtta (mus) finns ännu kvar där i vardagsrummet. Precis där vid skorstens-nocken upp mot taket. Antingen bor maken/makan kvar eller så har det lilla äcklet lämnat arvingar efter sig. Ikväll är det H som får stanna inne. Han må vara hur seg som helst på att ta ihjäl mössen, men han har åtminstone koll på var den är!