Tråkigt besked

Fick ett tråkigt besked imorse. Ambras mamma Malwa har fått vandra vidare till de evigt gröna ängarna. Hon drabbades av av kronisk njursvikt och veterinären konstaterade ganska fort att det inte fanns något att göra. Vi håller tummarna för att det inte är något ärftligt så att inte Ambra eller hennes syskon ska drabbas i framtiden. Är så ledsen för C´s och J´s skull, att de mist sin kära familjemedlem :( Ska krama om Ambra extra mycket idag.

                                    

Försov oss

När man vaknar med ett ryck och inser att man försovit sig, den känslan. När hela familjen yrar runtomkring varandra för att hinna med allt på halva tiden och man kommer till skolbussen med andan i halsen, den känslan. Och den andra mamman med skolbarn, som allt som oftast springer ut i sista sekunden alla andra mornar, men just idag lugnt står och läser tidningen, ser sådär försmädligt nöjd ut, den känslan. Då är liksom tonen för dagen satt. Och så fortsätter man i det tempot ett tag till, men inser till sist att man hunnit ifatt de där försovade minutrarna och lugnet kan infinna sig igen. Där är jag nu. Där tänker jag stanna resten av dagen.

Ett år med Ambra

Vår fina "Amben". Ett helt år har hon funnits i vår familj nu. Samtidigt som det känns som att det var alldeles nyss hon flyttade in här, liten och lurvig, så känns det som att hon alltid varit här. 

Hon har gått från en liten björnlik valp med sylvassa tänder, som alltid kom undan med alla hyss, till att ha blivit en stor nalle som ännu kommer undan med alla hyss. 

 Som när jag kom hem från affären en dag. Hade varit borta max en timme och möts av en farstu full av papper. och då menar jag verkligen full av papper. Hon hade fått upp skrubbdörren och slitit ut en hel torky-rulle. En hel rulle som nu var gjord till miljoner småbitar. Och mitt i allt papper sitter en väldigt nöjd vovve. Hennes blick sa allt; se vad duktig jag varit som dödat rullen....Går ju bara inte att bli arg på det...så hon kommer ännu undan med väldigt mycket.

 Kärt barn har många namn heter det och Ambra har verkligen fått en hel radda smeknamn; Stumpan, Strumpan, Lufsan, Jordfräsen, Gaphalsen, Retstickan, Matvraket, Hårbollen, Skruttan, Duharförfanförstörelsemani, Sölkorv m.fl. Och alla lystrar hon till ;)

 Ett annat smeknamn är Ambra-mitt-i-vägen, för det är där hon är. Mitt i vägen. Lägger sig alltid mitt i gångstråket så man måste kliva över henne. Ställer sig mitt framför benen på en när man kommer kånkande med tunga matkassar på vägen mellan bilen och trappan. Mitt-i-vägen. Mitt i centrum. Där vill hon vara. Alltid med oss där vi är. Och är vi i familjen i olika rum så springer hon emellan dem för att ha koll. Hon vill ha stenkoll på var barnen håller hus. Framför allt Ozzy. Dem två har sen dag 1 varit som Kling och Klang, Tjorven och Båtsman, pannkakor med sylt. Ser lite fränt ut när lille 5-åringen lägger sin lilla hand på "sin" vovve och säger -Kom Ambra så går vi, och så lallar dem iväg. På kvällarna ligger dem tillsammans på golvet i en hög, Ambra med sin björn-ram över sin lill-husse, och tittar på Bolibompa. Kärleken mellan ett djur och ett barn när den är som allra vackrast.

Samtidigt är hon en egensinnig "liten" dam men ändå alltid med en vilja att vara till lags. Kan driva en till vansinne, i ungefär två sekunder, tills man ser in i dem där mjuka, bruna ögonen som är fulla av bus och kärlek.  Mjukheten själv, men som morskt vaktar tomtgränsen mot allt vad potentiella inkräktare kan tänkas.

Hon som hellre dricker iskallt regnvatten än rent kranvatten. Hon som går omvägar runt vattenpölar. Hon som tuggar på allt av trä. Hon som älskar att stjäla skor o mössor.  Hon som väcker oss på mornarna med en kall blöt nos mot näsan. Hon som alltid är upplagd för bus och lek. Hon som snarkar som en hel karl på nätterna.Hon som gärna sätter krokben för en genom att hugga tag i raggsockorna. 50 kg lurvig ren och pur kärlek, vår Ambra Amanda. Det här året har gått så himla fort. Jag hoppas att vi ännu har många år framför oss med denna goa kramgoa nallen.

Gråa november tillbaka

Kylig, ruggig morgon. Det gråa november-locket har hittat tillbaka. Det sprakar i spisen av tall-veden, men golvet i köket är ännu kallt efter natten, så jag sätter mig med fötterna på en stol vänd mot spisen för att värma mig. Försöker med stela kalla fingrar få ordning på strumpstickorna.
 Sitter med mitt garn och gör något värmande till vintern. Satt kvinnorna här i köket förr och stickade liksom jag gör nu? Säkert hade de i så fall en mycket vackrare spis än den som står här nu. En i gjutjärn med sprakande ved i som mannen fällt med sina bara händer. Känner en känsla av ursprung och av samhörighet med dessa kvinnor som levt sina liv här. Julia, Emilia, Hedvig, Wendla. Dem vars steg jag ibland hör där uppifrån när jag är ensam vaken. När ingen levande själ finns hemma däruppe på övervåningen, men ändå hörs stegen, klart och tydligt. De finns kvar här.


                                               

Eddie gör mig sällskap. Han har ont i örat och halsen och hostar. Tack vare alvedon han fick för en stund sen har han fått lite aptit och ber om en smörgås. "Min macka", ber han och pekar på påsen med långpannebröd som jag bakade i söndags. Det doftar anis och fänkål när jag öppnar påsen. Eddie och Ellas favoritbröd som jag bakat för deras skull. 

 Han mumsar och tittar på mig med trötta ögon. Natten har varit präglad av orolig sömn. Han ränner hostande iväg och tvättar händerna inne på toan och går sen och fortsätter sitt lego-bygge vid soffbordet. Inifrån barnkammare hörs Ozzys och Ellas skratt samtidigt som ett kloss-torn rasar.

 Jag stickar vidare på min strumpa. En pusselbit i historien. En dag blir vi "de som bodde här förr".

Tisdag - sjukdag

Kall natt följdes av en underbart solig och frostig morgon. Passade på att njuta av det vackra denna morgon, innan det gråa november-locket är tillbaka över oss igen.

Trött och loj, för tredje dagen. Men ändå så vansinnigt rastlös. Sjuka barn hostar ikapp i soffan under sina filtar, så inte läge att dra iväg  någonstans...idag heller.

Jag går hela tiden och våndas över nästa höst. Precis hela tiden tänker jag på det. Nästa höst. Ozzy börjar förskoleklass och mina föräldradagar tar slut. Vad ska jag göra då?
Istället för att njuta av här och nu. Vara i nuet och glädjas över alla de dagar jag har varit hemma med barnen. Alla de dagar jag faktiskt har kvar att vara hemma med dem. Få umgås med dem från morgon till kväll. Tiden till nästa höst är inte bara en transportsträcka tills dess att dagarna tar slut. En transportsträcka där jag ska försöka förbereda mig för vad jag ska göra sen. För när sen kommer så löser det väl sig på något vis. Det hinner ännu dyka upp tusen och en möjligheter på vägen dit till hösten med stort H. Och under den tiden måste jag försöka vara i nuet och njuta av våra dagar tillsammans. Dagarna som är nu!

Jäkla sommar!

Sommaren var jobbig. Riktigt jobbig! Myror i huvudet och tomtar på loftet. Det hade jag. 

Precis hela tiden. Tankarna snurrar runt, runt. Om precis allt. Och inget. Jag visste varken ut eller in. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra?

Har nog aldrig varit så nära en härdsmälta som jag var då. Nej, jag har nog inte det. Inte ens den sommaren jag tog beslutet att lämna mitt ex. Då snurrade det också i huvudet, fast inte i 180. Snarare i 60-70 nånting. Mycket behagligare hastighet. Och så kom hösten och den sista smällen och sen gick jag. Pang bom! Bara så där. Det var inte så mycket att fundera på.

Jag har aldrig varit så nära att lämna som jag var i somras. Jag ville bara bort. Bort från mannen, bort från huset. Bort från våra skitpratande knäppgökar till grannar. Bort!

 Det är nånstans lätt att tro att allt ska vara något rosaskimrande fluff, kubik med oövervinnlig kärlek i alla våra dagar när man träffat sin kärlek. Men riktigt så är det då verkligen inte i verkligheten. Man går och nöter på varann i vardagen. Nöter ner så mycket att bara den fula verkligheten i all sin prakt står en ända upp i halsen. När dem där "gulliga skämten" som man en gång älskat får en att vilja kräkas och skrika något fult tillbaka. När dem "små" olaterna som man så lätt såg genom fingrarna på blir som ett sopberg lika stort Mount Everest. ( och helt klart fungerar det lika åt andra hållet och att jag inte är så jävla bäst i hans värld alla dagar heller).

Vilken semester sambon fick. Usch! Antingen grälade vi eller så var vi på varsitt håll. Inte så att jag har dåligt samvete över det för hans del. Inte egentligen. För han var lika stor del i det. Hade lika mycket skuld i grälen, tjafsen och surmuppigheten som var. Har jag dåligt samvete för något så är det att barnen kunde haft ett roligare sommarlov. Helt klart kunde dem haft det. Fast det konstiga är att när jag frågade dem sen, efter skolstarten, om dem tyckt att vi hade haft ett dåligt sommarlov, så tyckte dem inte det. Eller jo, det hade varit för mycket blåst och kalla dagar. Hade varit roligt att fått åkt till stranden lite mer än vad det blev. Och trist att vi inte åkte till järnvägs-muséumet i år också, men det kan vi göra nästa sommarlov istället, sa de. Och så var det inget mer med det.  

Bort ville jag. Men vart? 

 Och barnen då? Inte var det bort ifrån dem jag ville heller. Jag ville bara bort från det gamla och in med något nytt, men samtidigt inte beredd att släppa taget om allt.

Och det var väl där nånstans som jag skrapade ihop mig själv och kom till insikten att det är inte läge att ge upp. Det var istället läge för att skrapa ihop mitt tilltuffsade jag, bita ihop och komma igen. 

 Hitta tillbaka till varann. Till det som gjorde att jag en gång valde den mannen och ett liv ihop med honom. Ett liv i vårat hus, med de skitpratande grannarna, med våra barn och våra hundar och hus-spindlar. tvättberg och räkningar, stek-os och leriga farstu.

November

Och så kom november. Den gråa färgens månad. De kala trädens månad. När alla löv tappat sin färg och ligger på marken, bruna och blöta. Ligger där och väntar på sin begravning. På snön som ska täcka dem över vintern så de förmultnar, blir till jord igen. Ur jord har du kommit, av jord ska du åter vara.  November. Mörkrets månad. Regnets månad. De kalla vindarnas tid.

November. Den månad när vårat lilla pyre skulle komma till oss. Den 9:onde närmare bestämt. På min kusins 50-årsdag var du beräknad. Men det blev inget litet pyre denna gången. Du togs ifrån oss. Vi kallar dig Joline. Det var det namn som vi bestämde när vi satt där vid köksbordet veckan innan du dog i magen. Joline. Jag gick så sönder. Aldrig har förtvivlan varit så stor i mitt liv som när du var borta. Kanske för att jag varit så förskonad. Jag har lyckats behålla mina barn och fött dem friska och starka allihop...tills då.

Försöker finna en tröst i att allt händer av en anledning. Det finns en mening i allt som sker. Hur svårt det än kan vara att förstå den så finns den där, meningen. Något var det vi skulle lära oss utav det. Någonting var det som vi skulle förstå efter det, men vad? Jag har ännu inte riktigt förstått vad?

Vi försöker igen, men har ännu inte lyckats. Inte lyckats göra ett pyre igen. Och jag tänker ibland att det är lika bra. För det var inte bara att vi ville ha ett barn till. För det ville vi ju egentligen inte. Du blev bara till ändå. Och då ville jag ha det. Ville ha dig! Just dig! Och det går inte att göra en ny dig, så varför ens försöka? Om vi lyckas göra ett pyre kan det bli en Hampus, en Pontus, en Rasmus eller en Greta, men inte en Joline. 

Och imorgon är det fyra år sedan pappa somnade in. Kära pappa, som alltid hade något klokt att säga när jag behövde det. Som man alltid kunde ringa till. Men inte nu. Det finns ingen telefon till himlen. Men jag brukar prata med honom och mamma när jag tittar upp mot stjärnhimlen. För nånstans finns ni allihop. Mamma, pappa, Joline, Roxie-vovven, morfar, farmor....alla ni som inte är med oss längre. Ni är med varandra på något annat ställe, någon annan plats.