Sommaren var jobbig. Riktigt jobbig! Myror i huvudet och tomtar på loftet. Det hade jag.
Precis hela tiden. Tankarna snurrar runt, runt. Om precis allt. Och inget. Jag visste varken ut eller in. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag göra?
Har nog aldrig varit så nära en härdsmälta som jag var då. Nej, jag har nog inte det. Inte ens den sommaren jag tog beslutet att lämna mitt ex. Då snurrade det också i huvudet, fast inte i 180. Snarare i 60-70 nånting. Mycket behagligare hastighet. Och så kom hösten och den sista smällen och sen gick jag. Pang bom! Bara så där. Det var inte så mycket att fundera på.
Jag har aldrig varit så nära att lämna som jag var i somras. Jag ville bara bort. Bort från mannen, bort från huset. Bort från våra skitpratande knäppgökar till grannar. Bort!
Det är nånstans lätt att tro att allt ska vara något rosaskimrande fluff, kubik med oövervinnlig kärlek i alla våra dagar när man träffat sin kärlek. Men riktigt så är det då verkligen inte i verkligheten. Man går och nöter på varann i vardagen. Nöter ner så mycket att bara den fula verkligheten i all sin prakt står en ända upp i halsen. När dem där "gulliga skämten" som man en gång älskat får en att vilja kräkas och skrika något fult tillbaka. När dem "små" olaterna som man så lätt såg genom fingrarna på blir som ett sopberg lika stort Mount Everest. ( och helt klart fungerar det lika åt andra hållet och att jag inte är så jävla bäst i hans värld alla dagar heller).
Vilken semester sambon fick. Usch! Antingen grälade vi eller så var vi på varsitt håll. Inte så att jag har dåligt samvete över det för hans del. Inte egentligen. För han var lika stor del i det. Hade lika mycket skuld i grälen, tjafsen och surmuppigheten som var. Har jag dåligt samvete för något så är det att barnen kunde haft ett roligare sommarlov. Helt klart kunde dem haft det. Fast det konstiga är att när jag frågade dem sen, efter skolstarten, om dem tyckt att vi hade haft ett dåligt sommarlov, så tyckte dem inte det. Eller jo, det hade varit för mycket blåst och kalla dagar. Hade varit roligt att fått åkt till stranden lite mer än vad det blev. Och trist att vi inte åkte till järnvägs-muséumet i år också, men det kan vi göra nästa sommarlov istället, sa de. Och så var det inget mer med det.
Bort ville jag. Men vart?
Och barnen då? Inte var det bort ifrån dem jag ville heller. Jag ville bara bort från det gamla och in med något nytt, men samtidigt inte beredd att släppa taget om allt.
Och det var väl där nånstans som jag skrapade ihop mig själv och kom till insikten att det är inte läge att ge upp. Det var istället läge för att skrapa ihop mitt tilltuffsade jag, bita ihop och komma igen.
Hitta tillbaka till varann. Till det som gjorde att jag en gång valde den mannen och ett liv ihop med honom. Ett liv i vårat hus, med de skitpratande grannarna, med våra barn och våra hundar och hus-spindlar. tvättberg och räkningar, stek-os och leriga farstu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar