Kylig, ruggig morgon. Det gråa november-locket har hittat tillbaka. Det sprakar i spisen av tall-veden, men golvet i köket är ännu kallt efter natten, så jag sätter mig med fötterna på en stol vänd mot spisen för att värma mig. Försöker med stela kalla fingrar få ordning på strumpstickorna.
Sitter med mitt garn och gör något värmande till vintern. Satt kvinnorna här i köket förr och stickade liksom jag gör nu? Säkert hade de i så fall en mycket vackrare spis än den som står här nu. En i gjutjärn med sprakande ved i som mannen fällt med sina bara händer. Känner en känsla av ursprung och av samhörighet med dessa kvinnor som levt sina liv här. Julia, Emilia, Hedvig, Wendla. Dem vars steg jag ibland hör där uppifrån när jag är ensam vaken. När ingen levande själ finns hemma däruppe på övervåningen, men ändå hörs stegen, klart och tydligt. De finns kvar här.
Eddie gör mig sällskap. Han har ont i örat och halsen och hostar. Tack vare alvedon han fick för en stund sen har han fått lite aptit och ber om en smörgås. "Min macka", ber han och pekar på påsen med långpannebröd som jag bakade i söndags. Det doftar anis och fänkål när jag öppnar påsen. Eddie och Ellas favoritbröd som jag bakat för deras skull.
Han mumsar och tittar på mig med trötta ögon. Natten har varit präglad av orolig sömn. Han ränner hostande iväg och tvättar händerna inne på toan och går sen och fortsätter sitt lego-bygge vid soffbordet. Inifrån barnkammare hörs Ozzys och Ellas skratt samtidigt som ett kloss-torn rasar.
Jag stickar vidare på min strumpa. En pusselbit i historien. En dag blir vi "de som bodde här förr".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar