Och så kom november. Den gråa färgens månad. De kala trädens månad. När alla löv tappat sin färg och ligger på marken, bruna och blöta. Ligger där och väntar på sin begravning. På snön som ska täcka dem över vintern så de förmultnar, blir till jord igen. Ur jord har du kommit, av jord ska du åter vara. November. Mörkrets månad. Regnets månad. De kalla vindarnas tid.
November. Den månad när vårat lilla pyre skulle komma till oss. Den 9:onde närmare bestämt. På min kusins 50-årsdag var du beräknad. Men det blev inget litet pyre denna gången. Du togs ifrån oss. Vi kallar dig Joline. Det var det namn som vi bestämde när vi satt där vid köksbordet veckan innan du dog i magen. Joline. Jag gick så sönder. Aldrig har förtvivlan varit så stor i mitt liv som när du var borta. Kanske för att jag varit så förskonad. Jag har lyckats behålla mina barn och fött dem friska och starka allihop...tills då.
Försöker finna en tröst i att allt händer av en anledning. Det finns en mening i allt som sker. Hur svårt det än kan vara att förstå den så finns den där, meningen. Något var det vi skulle lära oss utav det. Någonting var det som vi skulle förstå efter det, men vad? Jag har ännu inte riktigt förstått vad?
Vi försöker igen, men har ännu inte lyckats. Inte lyckats göra ett pyre igen. Och jag tänker ibland att det är lika bra. För det var inte bara att vi ville ha ett barn till. För det ville vi ju egentligen inte. Du blev bara till ändå. Och då ville jag ha det. Ville ha dig! Just dig! Och det går inte att göra en ny dig, så varför ens försöka? Om vi lyckas göra ett pyre kan det bli en Hampus, en Pontus, en Rasmus eller en Greta, men inte en Joline.
Och imorgon är det fyra år sedan pappa somnade in. Kära pappa, som alltid hade något klokt att säga när jag behövde det. Som man alltid kunde ringa till. Men inte nu. Det finns ingen telefon till himlen. Men jag brukar prata med honom och mamma när jag tittar upp mot stjärnhimlen. För nånstans finns ni allihop. Mamma, pappa, Joline, Roxie-vovven, morfar, farmor....alla ni som inte är med oss längre. Ni är med varandra på något annat ställe, någon annan plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar