Från en stygg flicka

Hade svårt att somna igår. Det berodde både på en viss värk, men även av snurrande tankar. Läste Karin Boye härom kvällen så tanken kom på denna dikten medan jag låg där stirrande i taket med funderingar. 

Våren kom på riktigt igår. Jag och barnen var ute hela dagen i det härliga vädret. Började så smått räfsa (det finns ännu massor kvar). Tänkte att jag inte skulle räfsa så pass att kroppen påminns om det där "räfs-musklerna", men lyckades inte med det. Därav träningsvärken inatt. Och så tog vi tag i det lite mindre roliga städningen, den efter hundarnas :D så nu går det att springa över gräsmattan igen utan risk att trampa på något otrevligt ;)

Trodde att jag skulle behöva plocka allting själv, men nej, det behövde jag inte. Ungarna var inte så kräsmagade som jag trott. ;)

Så härligt att det börjar spira lite överallt nu. Sol är vi lovade (nästan) hela veckan så det lär väl explodera i ett nafs. Livsandarna börjar vakna till liv. Svårt att deppa när man sitter och njuter årets första kaffe på trappan med solen i ansiktet. I veckan ska jag köpa hem lite penseér så vi kan plantera ute i krukorna.

Av med offerkoftan

Efter jag postat mitt inlägg igår kändes det som att jag är ett gnäll-spån som dragit på mig offer-koftan och dessutom knutit skärpet hårt runt midjan. Nä usch, sån är jag inte! Inte egentligen. Har väl bara en tendens att just när det känns jävligt, sätta mig och skriva. Dagarna som är bra är jag upptagen med annat. Med livet. Det är så det ser ut i min almanacka/dagbok också. Dagar med två meningar i stil med "Solsken, varmt. Handlat." Det är en dag som varit full av en massa saker, bra saker. Mindre bra dagar är sidan fullplottrad med en massa vämjelse och strunt och gnäll om precis allt och inget.

För det har faktiskt varit riktigt bra på sistone egentligen. Fram till påskveckan där då iaf. Jag ska stå på marknad i sommar och sälja mina grejer. Äntligen! Självkritiken har jag stoppat ner i en byrålåda, låst o slängt nyckel. Nu eller aldrig. Måste ju prova ju! Så jag har sytt och sytt ännu mera (15 klänningar, 16 tröjor och en himla massa annat) , så pass att jag blev lite matt av allt sy-ande, så jag tog en brake med stickorna istället ett tag.

Men det är jobbigt med dessa humörsvängningar. Som väldigt mycket följer mens-cykeln. Jag använder progester-kräm som jag faktiskt tycker fungerar väldigt bra, dem dagar jag tar det (ska smörjas dag 12-28), men under uppehållet är det si så där. Innan jag började med det så mådde jag bra mens-veckan och vid ägglossning. Nu är det från ägglossning till mens, om jag följer det med dag 12-28, så sammantaget två veckor bra, två veckor dåligt. Så jag börjar ta det redan dag 8 istället, så jag får 3 bra veckor istället.

 Men sen kan ju annat dyka upp, som tex bångstyriga tonåringar, oväntade utgifter, saker som kör ihop sig och då pallar jag inte alls trycket längre. Då faller jag direkt, som en fura, pang! Tårar och elände. Och det är såå jädra jobbigt!!! Jag som har varit som en pansarkärra förrut. Alltid fixat allt. Orkat allt. Hunnit allt och lite till. Alltid sagt ja. Och nu är det bara nej. Nej nej nej hela tiden. För jag orkar inte. Blir fort matt. Åker jag och handlar så är psyket slut sen, för den dagen.

Var ute och gick med hunden på förmiddan. Något jag slarvat med på sistone (vi har ju trädgård och hon ränner i den liksom), men måste bli bättre på det igen. Det gör sån skillnad för måendet. Både det att umgås med henne, min 50-kilos stöttepelare som alltid, alltid finns där. Och det att komma ut i naturen, höra fågelkvitter och vinden i träden osv. Då är det svårt att vara deppig.

Vår-deppig

Haft några riktigt tunga dagar nu. Vårens antågande gör mig deppig, än mera i år känns det som. Förra våren klarade jag mig ifrån det då jag ju hade plussat i mars och såg verkligen fram emot en växande mage och bebis till hösten. Men nu blev det ju inte så :( Istället kom minnena som en käftsmäll tillsammans med de första vårsolen och snödropparna. 

Dessutom har det varit oregerligt struligt med den hemmavarande tonåringen på sistone. Känner mig som världens tjat-och-gnat-morsa. Som hela tiden klagar på de vänner han skaffar sig. Men vad göra när kompisarna uppenbarligen inte är bra o sunda att umgås med? Bara se på och låta det vara medan han sumpar bort sitt liv på dumheter kvällar och helger? Nej! Det är inte den typen av förälder jag är, även om jag vissa dagar bara känner att nu orkar jag inte mera!

I förra veckan kom han inte hem som han hade sagt. Hängde med kompisar på samhället. Och när sambon skulle hämta hem honom (varför det var sambon och inte jag kommer jag till sen). Första stället sambon kom till öppnar pappan, uppenbart onykter o påverkad av tabletter. Pappan bor ensam och jag känner hans ex och vet varför hon lämnade honom så jag vågade helt enkelt inte åka dit och hämta hem en motsträvig son.

 Nästa ställe där dem kunde tänkas vara öppnar en aspackad mamma och sen kom en fylltryse till pappa bakom och skulle ringa hem "gänget". Dem var "ute och gick" (kl 23.30!!) Ett gäng 15- och 16-åringar....och det tyckte ingen av dessa tre föräldrar var någe konstigt...

De andra två ungdomarna i det där gänget har nyligen fått flytta hem till sin mamma efter att ha tillbringat ganska många år i fosterhem...Ingen aning om varför men ungar brukar inte flyttas till fosterhem för att de har exemplariska föräldrar direkt.

 Hur som haver, fick hem grabben till slut. Stinkande öl...som den enas kompisens pappa hade gett dem! I rest my case. Inte bra kompisar! Och nånstans längst där inne tror jag väl ändå att sonen förstår det också, men...ett par av dem går han i samma klass som så svårt att undvika dem också, hur mycket jag än förbjuder honom.

När man är deppig får man tröst-shoppa garn så det gjorde jag idag. Något litet hjälpte det iaf

Vemodigt

För ett par dagar sedan var det ett år sedan jag plussade. Det som resulterade i missfall i maj. Skulle ljuga om jag skulle påstå att det passerat obemärkt förbi dessa dagar. Tvärtom! Har varit rejält nere i källaren, deppat och tyckt synd om mig själv. Men idag försöker jag ta mig lite i kragen, så gott det går. Håller jag mig ordentligt sysselsatt så brukar det bli lättare. Hade en mjölk och några paket jäst som närmade sig bäst-före-datum så det fick bli bakning jag sysselsatte mig med idag. Långpannebröd som är Ellas och Eddies favoriter, rågsiktsbullar och nu till sist står lantbröd i ugnen. Nuförtiden räcker en sån ranson länge länge, när man inte har glupska tonårskillar hemma. 16-åringen äter bara knäckebröd numera, hmpf! 

 Om han ens behagar komma hem och äta. Honom har det varit strul med nu igen, men det är en annan historia. Hur som är han en tonåring som får sin mor att slita sitt hår! För honom är jag verkligen den där tjatiga gnatiga morsan som bara ältar och är jobbig. Jag hoppas ju om en massa år att han ska förstå varför jag är det. Jag frågade honom igår om han förstod varför jag tjatar samma visa till honom hela tiden och varför jag inte låter honom göra som han behagar jämnt. Tyckte mig se nånstans där bakom hans trumpna mummel att jo, han förstår nog längst in varför, även om han helst ignorerar det just nu.

 Gick så långt att jag kontaktade hans pappa i fredags (eftersom sonen påstod sig vara där/hade planer på att åka dit nån gång senare bla bla bla). Pappan är inte den mest närvarande sorten, lindrigt talat. Men tyckte jag iaf att det var dags att försöka få honom att ta ett snack med sin son när/om han kom dit. Och trodde nånstans i min enfald att han skulle göra det. Att det som sonen sagt "pappa skiter i mig om jag är där eller inte" , inte var sant. Men jo tyvärr så...det finns annat i hans liv f.t som var viktigare förstod jag på sista sms:et på söndan. Som att hans thailändska skulle va här i 2 månader så han skulle "inte hinna med T och hans strul just nu".....VA! liksom.??? Är det ens ett alternativ man som förälder har, att man inte skulle ha tid för sina eventuella struliga barn, eller inte? 

Igår fm åkte vi och hälsade på utflugna sonen i hans nya lya. Var en riktigt fin liten stuga (alldeles nyrenoverad o fräsch) som han bor i. Hoppas bara att allt reder sig med tjejen så att hon kommer hit sen också. Verkar f.t. vara en viss osäkerhet på den punkten, men tja, vet inte säkert. Bara som jag tolkat genom sonens kommentarer men vill inte vara näsvis morsa och fråga 20 frågor heller så...

Imorse gick larmet bland grannlaget. Ett par hade sett "en mysko pick-up köra sakta förbi och vänt i korsningen utanför deras två gånger och sedan åkt till det blå huset och vänt även där". Så nu skulle det minsann hållas utkik för det var säkert några som var ute och rekade inför inbrott, så sant som det var sagt!

 Nja, oroar mig inte så mycket. Skulle det vara det så blir man varse av våra eller grannens vaktiga fyrbenta medlemmar. Eller så var det bara någon stackel som letade efter någon viss adress och körde fel. När jag skulle leta reda på sonens lilla lya mitt ute på bonnlandet igår, var jag in på 3-4 gårdar och vände med bilen och försökte få någon rätsida på kartan o gps:en. Det skulle enligt den ta 23 minuter att köra till angiven adress, det tog 53 minuter!! Hahaha, jag är inte världens bästa kartläsare, höhöö

 När vi kom hem lekte Eddie med sina bilar. Hörde honom prata; "Nu ska vi åka till K, nej, nu vänder vi, det är fel....nu så här kanske....nej inte här heller. Jaaa! Nu är vi framme hos K, äntligen!!! 

Livstecken

Oj! Är visst en stund sen jag var in här. Dagarna har sprungit iväg. Vi har hunnit med ett sportlov. Massor av snö fick vi under veckan så vi var ute väldigt mycket, trots kylan som kom samtidigt. Den här veckan har jag fixat utstyrsel till Ellas gammeldags-skoldag som dem ska ha nästa vecka. Riktigt roligt avbrott från allt i trikå som jag mest syr i nuförtiden. 

 Har sålt mina cover-maskiner och för dem pengarna köpte jag en Husqvarna Viking Tribute 145C. Jag är såå grymt nöjd med det köpet. Har bara så smått bekantat mig med den under veckan, hämtade den i måndags, men hittills så finns det absolut inget att klaga på. Bara ett rent nöje att sy på. Precis som i Husqvarnas reklam; "från bra till fantastiskt sömnad", precis så känns det. :)

                                                        

Min plan för dagen var att jag skulle åka och hälsa på äldsta sonen i hans nya lya. Tänkte ta med mig sockerkaka (som han är barnsligt förtjust i) till honom. Men, han hade inte tid för mamma idag. Det var något som skulle fixas med bilen hos en kompis, så det får bli en annan dag. Ska städa av i sy-hörnan istället och sen få något kreativt gjort där. 

Ha en fin söndag!

Inte så motigt längre

Inte så motigt längre. Nä, inte alls. Det känns som att det går mot bättre tider. Saker och ting ser ut att lösa sig. Sakta men säkert. En efter en. Tålamod bara. Tålamod!

 Äntligen känner jag att jag vet vad jag vill, vad jag ska göra "när jag blir stor". Eller iaf när föräldrapenningen är slut. När hösten kommer. Fast grejen är, jag börjar redan nu. På en gång! Så får vi se vart det bär, OM det bär. Annars får jag hitta på något annat. Men man måste ju prova. Annars går jag bara och ångrar mig sen när jag blir gammal, eller hur? och så kan vi inte ha det. Nej! Bort med självkritiken och det dåliga självförtroendet och bara kör! 

Knutarna som är mellan mig och gubben börjar så sakterliga knyta upp sig också. Finns många och en del sitter hårt, men vi har iaf börjat rota i dem. Så det går kanske att rädda, det är kanske inte försent. Det är så som jag tänker. Jag tror inte ens att han har förstått hur nära slutet det varit, bara att det var något som var oredigt mellan oss sen en tid. Det är väl lite så män är. Att dem liksom inte ser eller hör eller märker hur det egentligen står till. Bara att det är nåt galet (och det kan lika gärna bero på pms eller dåligt väder så det kan dem ändå inte göra nåt åt och då får det bero). Eller nåt.

Äldsta grabben var hem idag. Han har (äntligen) fått tag i en egen lya och flyttade dit igår. Skönt för honom! Så idag var det att gå igenom mammas gömmor på köksgeråd som gällde. ;)

 Nästan så jag avundas honom en smula. Jag minns den där tiden som det var alldeles nyss. Att ta sina första stapplande steg ut i vuxenlivet. Betala sin första hyra och köpa sin första stekpanna och försöka skramla ihop ett bohag och göra det hemtrevligt med få kronor i fickan men massor av frihet.

Gu natt, siv gutt!

Det är motigt nu..

Usch! Varnar direkt för att detta kommer bli ett väldigt dystert och negativt inlägg. Allt känns så himla motigt nu.
 Hade precis tagit mig igenom ett par tuffa veckor (av diverse olika anledningar) och lagom man tror man har nått fram till en vändpunkt, att allt verkar lösa sig trots allt så pang! Som att någon sitter där uppe på ett moln och släpper ner bomben mitt i skallen och bara "Nänä du lille vän, så lätt kommer du inte undan! Mohahaha"

Jag hade möss i bilen strax innan jul. Dem hade förutom käkat hundgodis även ätit sönder ett bilbälte (Ellas plats). Ekonomin vid jul och därefter har inte varit den bästa (läs helt i botten pga strul med både försäkringskassan och csn) så jag har snålat och snålat, sålt av allt möjligt som jag kunnat och hade äntligen råd att få byta det där bältet (plus ett par andra små-saker som skulle göras med bilen innan besiktning). Skulle på verkstan nu på torsdag. Men så ringer verkstan; dem får inte tag i något nytt bälte till min bil Suzuki har slutat tillverka dem. Han hade tom ringt runt på fastlandet utan napp. Han skulle forska vidare, men det enda verkar vara om det skulle finnas på någon skrot ( men inte troligt att en så pass ny bil befinner sig på en skrot på ön, enligt honom) så nu vet jag inte hur det går med min bil. Inte mer än att jag får körförbud om ett par veckor när den inte går igenom besiktningen... :(
 Igår var jag bara arg. Arg på Suzuki som inte tillverkar grejer längre till min bil (detta har hänt förr). Om det varit ap-gammal, ja visst. Men det är en 02:a. 16 år gammal bil ska det väl finnas grejer till. Jag behöver byta lyktglas inom kort också för dem har blivit helt matta, lär vara samma sak med det, tillverkas väl inte längre :/ Sonen köpte nya lyktor till sin volvo -79 års modell utan problem liksom!!!
 Imorgon flyttar min coverpro 2000cpx (täcksöm-maskin) hem till en annan sy-tok. Troligen går en maskin till samma öde. För att jag ska kunna lämna in bilen på verkstan om nu verkstan får tag i delar. Annars måste jag se mig om efter en annan :( Är måhända löjlig men jag älskar min bil <3 , jag har haft den sen ny och den är så himla mycket min! Med bucklan i sidan och mossa på takrelingen, smulor i baksätet och hundhår i taket, men den är min <3 Jag vill inte ha någon annan bil. Vi har rullat flera tusen mil tillsammans. Vi har varit i dike ett par vändor. Den har fraktat mina flyttlass och mina barn och mina hundar i 16 år...Okey om det var för att motorn skurit ihop eller så, men inte för att den jä_la råtta gnagit sönder ett bilbälte. Buhuu :,(


Men så när jag körde på Klinte för en stund sen, körde förbi ett nerbrunnet hus, så tänkte jag ; det kunde varit värre. Det finns alltid någon som har det värre. Så jag lovar att jag ska försöka sluta hänga läpp nu.