Av med offerkoftan

Efter jag postat mitt inlägg igår kändes det som att jag är ett gnäll-spån som dragit på mig offer-koftan och dessutom knutit skärpet hårt runt midjan. Nä usch, sån är jag inte! Inte egentligen. Har väl bara en tendens att just när det känns jävligt, sätta mig och skriva. Dagarna som är bra är jag upptagen med annat. Med livet. Det är så det ser ut i min almanacka/dagbok också. Dagar med två meningar i stil med "Solsken, varmt. Handlat." Det är en dag som varit full av en massa saker, bra saker. Mindre bra dagar är sidan fullplottrad med en massa vämjelse och strunt och gnäll om precis allt och inget.

För det har faktiskt varit riktigt bra på sistone egentligen. Fram till påskveckan där då iaf. Jag ska stå på marknad i sommar och sälja mina grejer. Äntligen! Självkritiken har jag stoppat ner i en byrålåda, låst o slängt nyckel. Nu eller aldrig. Måste ju prova ju! Så jag har sytt och sytt ännu mera (15 klänningar, 16 tröjor och en himla massa annat) , så pass att jag blev lite matt av allt sy-ande, så jag tog en brake med stickorna istället ett tag.

Men det är jobbigt med dessa humörsvängningar. Som väldigt mycket följer mens-cykeln. Jag använder progester-kräm som jag faktiskt tycker fungerar väldigt bra, dem dagar jag tar det (ska smörjas dag 12-28), men under uppehållet är det si så där. Innan jag började med det så mådde jag bra mens-veckan och vid ägglossning. Nu är det från ägglossning till mens, om jag följer det med dag 12-28, så sammantaget två veckor bra, två veckor dåligt. Så jag börjar ta det redan dag 8 istället, så jag får 3 bra veckor istället.

 Men sen kan ju annat dyka upp, som tex bångstyriga tonåringar, oväntade utgifter, saker som kör ihop sig och då pallar jag inte alls trycket längre. Då faller jag direkt, som en fura, pang! Tårar och elände. Och det är såå jädra jobbigt!!! Jag som har varit som en pansarkärra förrut. Alltid fixat allt. Orkat allt. Hunnit allt och lite till. Alltid sagt ja. Och nu är det bara nej. Nej nej nej hela tiden. För jag orkar inte. Blir fort matt. Åker jag och handlar så är psyket slut sen, för den dagen.

Var ute och gick med hunden på förmiddan. Något jag slarvat med på sistone (vi har ju trädgård och hon ränner i den liksom), men måste bli bättre på det igen. Det gör sån skillnad för måendet. Både det att umgås med henne, min 50-kilos stöttepelare som alltid, alltid finns där. Och det att komma ut i naturen, höra fågelkvitter och vinden i träden osv. Då är det svårt att vara deppig.