Kvinnor som far illa i förhållanden, på ett eller annat sätt, kan göra mig så frustrerad! Alltså inte bara så enkelt som "varför-går-hon-inte"- sättet för jag har själv varit där. Jag vet att det är så djävulskt svårt att "bara gå".
Ändå sitter jag här nu och är arg och frustrerad på en person för att hon inte går, lämnar, drar, sticker därifrån och lämnar denna sumpråtta till man bakom sig. Ger sina barn en chans till ett bättre liv.
För det är väl just det där med barnen som klämmer min ömma tå, svider i mitt modershjärta. Hela tiden detta "jag kan inte"! Jag finns inte när man har barn. Man gör vad nöden kräver, om så med insatsen av sitt liv, när det gäller sina barn. Sitt eget miserabla mående psykiskt o fysiskt får man lägga åt sidan för ett tag för att ens barn ska få det bra.
Nej, det är ingen långsiktig lösning, men kortsiktig. Om man iaf kan ta sig ur och lämna, reda ut barnens trassliga situation, komma på fötter igen, så får man ta itu med sig själv sen.
Ååhh gumman! Jag önskar jag bott närmare så jag kunnat åkt hem till dig och dragit ut dig och barnen därifrån. Ruskat om dig ända in i själen så du skulle fatta! Du och barnen är värd bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar