Hoppsan hoppsan! Blev visst en längre paus från bloggen igen än vad jag hade tänkt. Jullovet har, så gott som, redan sprungit förbi. Terminen börjar imorgon med kut-dag så en dag ledigt till för skolbarnen.
Julen kan iaf sammanfattas lugn. Man stressar som en tok veckor innan, bara för det där lugnet som juldagarna ger en. Jag hade alla barn hemma 23-24 december. Med två vuxna barn och två tonåringar kan man liksom inte begära mera. ;)
Jag tittar avundsjukt på instagram, på alla bilder norröver ifrån, vintervita med sol och snö i massor. Medan vi haft massor av regn och mängder av plusgrader. Påsk, midsommar och jul har ungefär samma väder; regn och 7 plusgrader.... Liiite svårt att få till den rätta julkänslan inombords så fort man tittade ut genom fönstret. När man tom blir överlycklig över lite frost på backen, som idag, och en ynka minusgrad eller två. När det äntligen var så kallt att jag behövde vantar på hundpromenaden, wooow! Det är faktiskt vinter, trots allt.
Med brist på snö och ute-lek så har vi roat oss med annat här hemma. Jag släppte loss tjejerna vid symaskinerna så numera är jag sällan ensam i sy-hörnan. Oväntade positiva effekter jag märkt av detta är att systrarna har trätat betydligt mindre (även om det händer någon gång ibland så är det oftast Ella för att hon är så uppslukad i det hon håller på med så att hon inte haft tid att gå ner och äta mellis och blodsockret+humöret har då rasat), Lowes humör har varit jämnare även fram på eftermiddagen när hennes medicin går ur kroppen.
Det var meningen att sambon skulle vara ledig hela jullovet han också, men pga av en klantig chef som lyckats glömma ett viktigt besiktningsdatum åkte han på att jobba några dagar förra veckan. Var förstås lite trist, men helt ärligt, var det inte hela världen för min del. Med hans sommar-semester färskt i minnet var det nog en alldeles lagom period han var hemma denna gången. Med andra ord; vi hann inte börja gå varann på nerverna ;)
Nu har jag dessutom kunnat sitta på övervåningen och sy med gott samvete. Han är annars väldigt kvick att påtala hur tråkig jag är som sitter där, men nu när döttrarna också suttit där vid varsin maskin har han inte gärna kunnat klaga. Istället har han fått väldigt mycket egen-tid tillsammans med sönerna ju, hihi.
Lill-sonen har dessutom haft omaket att börja 2018 med att bryta nyckebenet, det höll honom lugn ungefär fram till den 4:de. Nu är det full fart igen så mamma ska va livrädd att han får en ny törn på den axeln (vilket han lyckades med igår när han snubblade på sina egna ben, men det gick bra).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar