Hälsat på i skolan

I höst börjar O i skolan och i måndags var det dags för den första "lekträffen" för den blivande förskoleklassen. Ozzy tog för sig och tyckte det var en riktigt rolig dag. Även lillebror var med och hade han varit i skolåldern så hade det heller inte varit några problem för honom att börja i höst. Dem lekte med flera stycken, pratade med personal och var inte de minsta blyga. När L och E började skolan var de väldigt tystlåtna och ganska blyga. Jag fick alltid höra hur det berodde på det faktum att de var hemmabarn och inte hade gått på förskolan. Nu kom iaf det resonemanget på skam! Med råge! I nästa vecka är det dags för två träffar till.

När jag kom hem därifrån så började funderingarna igen på vad jag ska göra när "jag blir stor". Kanske lite tidigt att säga ännu, men ändå med tanke på hur framåt E visade sig så kanske det ändå inte skulle vara så hemskt för honom att börja förskolan så småningom. Även om planen från början har varit att även han skulle vara hemma till skolstart så känner jag att det kommer bli väldigt ensamt för honom när Ozzy börjar skolan. Det kommer kräva helt annan stimulans från min sida också för att det ska bli bättre för honom att vara hemma än att vara på förskolan. Så nu var den tanke-karusellen igång igen. 

 Drömmen är helt klart att kunna sälja det jag syr och så småningom starta företag. Men, det är ändå inget som går att försörja sig på. Inte enbart. 

 Lika mycket som jag älskar att styra min egen tid (något som jag helt klart blivit bortskämd med under de här 12 åren hemma med barnen), så längtar jag ibland till att ha ett "svensson-liv" och ett jobb att åka till, arbetskamrater och en riktigt inkomst. Det är träligt att alltid behöva vända och vrida på varenda krona varendaste månad, även om jag blivit bra på det och även om inte alla månader innebär en massa uppoffringar.

 Och en annan sak; för första gången under alla år så har jag blivit beroende (rent ekonomiskt) av sambon, vilket jag inte alls gillar! Till skillnad mot vad jag märkt att många tror, så har jag inte levt alls på honom. Jag har klarat mig på mitt och vi har inte ens gemensam ekonomi. Men nu är det alltså inte så längre. Och den situationen vill jag ur fortast möjligt!

 När jag försökte ta upp detta med att börja jobba med sambon gick det så där... 

 -Skulle vara bäst om du fick något som är deltid, så att du jobbar när barnen går i skolan typ.

- Mmm, så Eddie slipper ha så långa dagar på förskolan och så att vi inte behöver fritids för dem andra.

-Jo, det också.

-Vaddå, "det också"?

-Ja, men så att du ändå hinner med allt annat, här hemma och så. .....

Suck!!!

Hur som helst, funderingarna fortsätter. Och någonstans, någon dag kommer väl en lösning. 

Bilder från igår kväll när jag tankade energi i skogen med bästa Ambra <3 

Skogen är ett plåster för själen.

Mansgris??

Häromdagen stod det städning av köket på mitt schema. Eller, det fick bli så eftersom L blev sjuk kvällen och fick stanna hemma ifrån skolan. 

Iaf, medan jag höll på där. Tror det var nånstans i avtorkningen av panelen vi har på väggen så slog det mig; min karl har blivit en riktig mansgris. Och jag har ramlat rakt ner i den där "kvinnofällan" som många kallar det för. Trots att det var just det som inte skulle hända bara för att jag var hemma med barnen och han jobbar. Men jo, så har det blivit. Vem är det som städar här hemma? Jo, jag! Visst att han kan valla snabeldraken nån gång ibland. Som nu i lördags då han dammsög av små-killarnas rum. Man riktigt såg hur stolt och hur duktig han kände sig när han var färdig. För inte att tala om hur många gånger han sa det ; Jag har städat ert rum killar, så nu stökar vi inte till. Mig fick han ingen klapp på axeln av för det räckte med alla klappar han gav sig själv. Och med tanke på att det rummet dammsugs en gång/veckan och det var första gången detta året han gjorde det...ingen reflekterar över att jag gör det, men plötsligt när pappa gör det så är det något heeelt annat. Usch!
Varför har det blivit så?

Och så idag. Firman sambon jobbar på skulle åka på en mässa, men sambon valde att stanna hemma och ta ett par dagar pappaledigt istället. Vi är alla mer eller mindre förkylda här hemma, men han har tydligen drabbats av en riktigt "man-cold". Efter att han kört tjejerna till skolbussen låg han på soffan framför teven, varken mer eller mindre. Grabbarna skulle äta, de skulle ut, skulle ha hjälp med jackan när de kom in, skulle ut igen....Jag slängde ihop ett par lantbröd på morgonen eftersom sambon påpekat att det började bli dåligt med bröd och så var det tvätten som skulle hängas och den rena skulle läggas på sina platser och dammsugaren skulle vallas, hundarna skulle ha mat and so on. När jag stod uppe och hängde dagens andra maskin tvätt och Eddie ropade om hjälp med dragkedjan för sjutttioåttonde gången på en timme bad jag honom be pappa, men han "hörde inte", då brann det! Är man hemma för pappa-ledighet så ligger man fan inte på soffan hela dagen! Men det tyckte han var helt legitimt eftersom han dessutom var förkyld (vilket jag också är men...) så det slutade med att han vart sur på mig för att jag "alltid är grinig när han är hemma" vilket jag inte alls är. Bara de dagar han ockuperar soffhörnet medan jag ska göra allt och lite till. 
 Jag drämde igen ytterdörren o tog hunden o drog iväg ett par timmar o hämtade hem tjejerna från bussen på hemvägen. Resten av dagen hjälpte han Eddie av och på med jackan o stövlarna....för det blev som att det var det allt tjafs hade handlat om. Bara jackan o stövlarna. Inget av det andra. :/

En postiv tanke

Hade en sån fin dröm häromnatten. Brukar inte minnas mina drömmar men denna kom jag ihåg i detalj. Och tanken på drömmen gör mig glad. Även om det bara var en dröm o inget verkligt så gör bara tanken mig upprymd och glad.
När jag steg upp i morse var humöret lite upp och ner, men sen  plockade jag fram den drömmen och dagen började genast på ett bättre sätt. Sparar den i en ask i minnet så att jag kan plocka fram den vid behov.

Från en stygg flicka

Hade svårt att somna igår. Det berodde både på en viss värk, men även av snurrande tankar. Läste Karin Boye härom kvällen så tanken kom på denna dikten medan jag låg där stirrande i taket med funderingar. 

Våren kom på riktigt igår. Jag och barnen var ute hela dagen i det härliga vädret. Började så smått räfsa (det finns ännu massor kvar). Tänkte att jag inte skulle räfsa så pass att kroppen påminns om det där "räfs-musklerna", men lyckades inte med det. Därav träningsvärken inatt. Och så tog vi tag i det lite mindre roliga städningen, den efter hundarnas :D så nu går det att springa över gräsmattan igen utan risk att trampa på något otrevligt ;)

Trodde att jag skulle behöva plocka allting själv, men nej, det behövde jag inte. Ungarna var inte så kräsmagade som jag trott. ;)

Så härligt att det börjar spira lite överallt nu. Sol är vi lovade (nästan) hela veckan så det lär väl explodera i ett nafs. Livsandarna börjar vakna till liv. Svårt att deppa när man sitter och njuter årets första kaffe på trappan med solen i ansiktet. I veckan ska jag köpa hem lite penseér så vi kan plantera ute i krukorna.

Av med offerkoftan

Efter jag postat mitt inlägg igår kändes det som att jag är ett gnäll-spån som dragit på mig offer-koftan och dessutom knutit skärpet hårt runt midjan. Nä usch, sån är jag inte! Inte egentligen. Har väl bara en tendens att just när det känns jävligt, sätta mig och skriva. Dagarna som är bra är jag upptagen med annat. Med livet. Det är så det ser ut i min almanacka/dagbok också. Dagar med två meningar i stil med "Solsken, varmt. Handlat." Det är en dag som varit full av en massa saker, bra saker. Mindre bra dagar är sidan fullplottrad med en massa vämjelse och strunt och gnäll om precis allt och inget.

För det har faktiskt varit riktigt bra på sistone egentligen. Fram till påskveckan där då iaf. Jag ska stå på marknad i sommar och sälja mina grejer. Äntligen! Självkritiken har jag stoppat ner i en byrålåda, låst o slängt nyckel. Nu eller aldrig. Måste ju prova ju! Så jag har sytt och sytt ännu mera (15 klänningar, 16 tröjor och en himla massa annat) , så pass att jag blev lite matt av allt sy-ande, så jag tog en brake med stickorna istället ett tag.

Men det är jobbigt med dessa humörsvängningar. Som väldigt mycket följer mens-cykeln. Jag använder progester-kräm som jag faktiskt tycker fungerar väldigt bra, dem dagar jag tar det (ska smörjas dag 12-28), men under uppehållet är det si så där. Innan jag började med det så mådde jag bra mens-veckan och vid ägglossning. Nu är det från ägglossning till mens, om jag följer det med dag 12-28, så sammantaget två veckor bra, två veckor dåligt. Så jag börjar ta det redan dag 8 istället, så jag får 3 bra veckor istället.

 Men sen kan ju annat dyka upp, som tex bångstyriga tonåringar, oväntade utgifter, saker som kör ihop sig och då pallar jag inte alls trycket längre. Då faller jag direkt, som en fura, pang! Tårar och elände. Och det är såå jädra jobbigt!!! Jag som har varit som en pansarkärra förrut. Alltid fixat allt. Orkat allt. Hunnit allt och lite till. Alltid sagt ja. Och nu är det bara nej. Nej nej nej hela tiden. För jag orkar inte. Blir fort matt. Åker jag och handlar så är psyket slut sen, för den dagen.

Var ute och gick med hunden på förmiddan. Något jag slarvat med på sistone (vi har ju trädgård och hon ränner i den liksom), men måste bli bättre på det igen. Det gör sån skillnad för måendet. Både det att umgås med henne, min 50-kilos stöttepelare som alltid, alltid finns där. Och det att komma ut i naturen, höra fågelkvitter och vinden i träden osv. Då är det svårt att vara deppig.

Vår-deppig

Haft några riktigt tunga dagar nu. Vårens antågande gör mig deppig, än mera i år känns det som. Förra våren klarade jag mig ifrån det då jag ju hade plussat i mars och såg verkligen fram emot en växande mage och bebis till hösten. Men nu blev det ju inte så :( Istället kom minnena som en käftsmäll tillsammans med de första vårsolen och snödropparna. 

Dessutom har det varit oregerligt struligt med den hemmavarande tonåringen på sistone. Känner mig som världens tjat-och-gnat-morsa. Som hela tiden klagar på de vänner han skaffar sig. Men vad göra när kompisarna uppenbarligen inte är bra o sunda att umgås med? Bara se på och låta det vara medan han sumpar bort sitt liv på dumheter kvällar och helger? Nej! Det är inte den typen av förälder jag är, även om jag vissa dagar bara känner att nu orkar jag inte mera!

I förra veckan kom han inte hem som han hade sagt. Hängde med kompisar på samhället. Och när sambon skulle hämta hem honom (varför det var sambon och inte jag kommer jag till sen). Första stället sambon kom till öppnar pappan, uppenbart onykter o påverkad av tabletter. Pappan bor ensam och jag känner hans ex och vet varför hon lämnade honom så jag vågade helt enkelt inte åka dit och hämta hem en motsträvig son.

 Nästa ställe där dem kunde tänkas vara öppnar en aspackad mamma och sen kom en fylltryse till pappa bakom och skulle ringa hem "gänget". Dem var "ute och gick" (kl 23.30!!) Ett gäng 15- och 16-åringar....och det tyckte ingen av dessa tre föräldrar var någe konstigt...

De andra två ungdomarna i det där gänget har nyligen fått flytta hem till sin mamma efter att ha tillbringat ganska många år i fosterhem...Ingen aning om varför men ungar brukar inte flyttas till fosterhem för att de har exemplariska föräldrar direkt.

 Hur som haver, fick hem grabben till slut. Stinkande öl...som den enas kompisens pappa hade gett dem! I rest my case. Inte bra kompisar! Och nånstans längst där inne tror jag väl ändå att sonen förstår det också, men...ett par av dem går han i samma klass som så svårt att undvika dem också, hur mycket jag än förbjuder honom.

När man är deppig får man tröst-shoppa garn så det gjorde jag idag. Något litet hjälpte det iaf

Vemodigt

För ett par dagar sedan var det ett år sedan jag plussade. Det som resulterade i missfall i maj. Skulle ljuga om jag skulle påstå att det passerat obemärkt förbi dessa dagar. Tvärtom! Har varit rejält nere i källaren, deppat och tyckt synd om mig själv. Men idag försöker jag ta mig lite i kragen, så gott det går. Håller jag mig ordentligt sysselsatt så brukar det bli lättare. Hade en mjölk och några paket jäst som närmade sig bäst-före-datum så det fick bli bakning jag sysselsatte mig med idag. Långpannebröd som är Ellas och Eddies favoriter, rågsiktsbullar och nu till sist står lantbröd i ugnen. Nuförtiden räcker en sån ranson länge länge, när man inte har glupska tonårskillar hemma. 16-åringen äter bara knäckebröd numera, hmpf! 

 Om han ens behagar komma hem och äta. Honom har det varit strul med nu igen, men det är en annan historia. Hur som är han en tonåring som får sin mor att slita sitt hår! För honom är jag verkligen den där tjatiga gnatiga morsan som bara ältar och är jobbig. Jag hoppas ju om en massa år att han ska förstå varför jag är det. Jag frågade honom igår om han förstod varför jag tjatar samma visa till honom hela tiden och varför jag inte låter honom göra som han behagar jämnt. Tyckte mig se nånstans där bakom hans trumpna mummel att jo, han förstår nog längst in varför, även om han helst ignorerar det just nu.

 Gick så långt att jag kontaktade hans pappa i fredags (eftersom sonen påstod sig vara där/hade planer på att åka dit nån gång senare bla bla bla). Pappan är inte den mest närvarande sorten, lindrigt talat. Men tyckte jag iaf att det var dags att försöka få honom att ta ett snack med sin son när/om han kom dit. Och trodde nånstans i min enfald att han skulle göra det. Att det som sonen sagt "pappa skiter i mig om jag är där eller inte" , inte var sant. Men jo tyvärr så...det finns annat i hans liv f.t som var viktigare förstod jag på sista sms:et på söndan. Som att hans thailändska skulle va här i 2 månader så han skulle "inte hinna med T och hans strul just nu".....VA! liksom.??? Är det ens ett alternativ man som förälder har, att man inte skulle ha tid för sina eventuella struliga barn, eller inte? 

Igår fm åkte vi och hälsade på utflugna sonen i hans nya lya. Var en riktigt fin liten stuga (alldeles nyrenoverad o fräsch) som han bor i. Hoppas bara att allt reder sig med tjejen så att hon kommer hit sen också. Verkar f.t. vara en viss osäkerhet på den punkten, men tja, vet inte säkert. Bara som jag tolkat genom sonens kommentarer men vill inte vara näsvis morsa och fråga 20 frågor heller så...

Imorse gick larmet bland grannlaget. Ett par hade sett "en mysko pick-up köra sakta förbi och vänt i korsningen utanför deras två gånger och sedan åkt till det blå huset och vänt även där". Så nu skulle det minsann hållas utkik för det var säkert några som var ute och rekade inför inbrott, så sant som det var sagt!

 Nja, oroar mig inte så mycket. Skulle det vara det så blir man varse av våra eller grannens vaktiga fyrbenta medlemmar. Eller så var det bara någon stackel som letade efter någon viss adress och körde fel. När jag skulle leta reda på sonens lilla lya mitt ute på bonnlandet igår, var jag in på 3-4 gårdar och vände med bilen och försökte få någon rätsida på kartan o gps:en. Det skulle enligt den ta 23 minuter att köra till angiven adress, det tog 53 minuter!! Hahaha, jag är inte världens bästa kartläsare, höhöö

 När vi kom hem lekte Eddie med sina bilar. Hörde honom prata; "Nu ska vi åka till K, nej, nu vänder vi, det är fel....nu så här kanske....nej inte här heller. Jaaa! Nu är vi framme hos K, äntligen!!!