Trots att jag vissa dagar irriterar mig å det grövsta på vissa saker, som igår när .det skulle skramlades mama-points i kommentarerna, men ändå är det till 99% så himla positivt i denna gruppen.
Vilken grupp? Jo, vi är runt 50 tjejer som varit samlade i, vi kan kalla det "Bebis-gruppen", på FB ända sedan plusset på stickan hösten 2011. Utspridda över precis hela vårat avlånga land, inga som bor så nära varann att vi umgås "irl", bara enstaka som åker sjuttioelva mil för en date på Ullared nån gång. Men inte annars så är de inga som träffas så där i "verkligheten". Däremot ses vi varje varje dag på FB. Några väntade sitt första barn, några sitt andra och så var det jag och en tjej till som var "veteraner" med flera än så i bagaget. Ålders-spann på mellan 20 och 43 år, med alla möjliga olika bakgrunder. En salig blandning människor helt enkelt som startade en spännande resa tillsammans.
Först var det en massa oro för missfall (vilket en tjej fick, men hängde kvar i tråden tills hon blev gravid igen och har en bebis som är några månader yngre än oss andra), illamåenden, cravings, ul och vul som delades mellan oss. Magbilder visade vi varje vecka, jämförde och hejjade på varann. Sen närmade sig dagen för bf för alla och förlossningtankarna dök upp, vilka bedövningar skulle alla ha? Har alla fått tag i vagn och vilken modell?
Första bebisen föddes på tok för tidigt, alla oroade sig för lille J och alla höll tummarna att vi andra skulle gå "tiden ut".
En efter en bebisarna ut under sommar-månaderna. Jag brukar stänga ner datorn under den årstiden men 2012 var den sommaren jag satt där som mest (eller via mobilen).
Idag är det ett år sedan vi åkte på rutin-ul och kom hem med det hemska beskedet att det kunde vara något fel på vårat lilla barn som låg därinne i magen. Barnmorskan mätte och mätte, massvis med gånger, dessa små sjöar som finns uppe i huvét på bebisen, men fick det inte att stämma. Efter en, vad som kändes evighetslång, väntan fick vi beskedet att vi skulle skickas till Karolinska för ett nytt ul och ett expert-utlåtande.
Stämningen i bilen på vägen hem var så tryckt att man kunde ta på den. Hemma igen deppade vi om vartannat. När jag brast tröstade sambon och vise versa. Jag googlade på allt jag kunde hitta, vad skulle det innebära om nu sjöarna var förstorade.
På teven gick en brittisk dokumentär där en flicka i 10-årsåldern hade just det "felet" och henne hade livet gått bra för. Det kändes betryggande.
Sen var det tjejerna i gruppen som höll mig uppe. Alla dessa nästan 50 tummar som hölls hårt när vi åkte till huvudstaden och fick se våran alldeles fullt friska kille på en skärm och läkaren sa att "nu får ni fira med en pucko och korv på vägen hem". Firade gjorde vi, fast med räkmacka på Gotlandsfärjan och en lättnadskänsla i bröstet. Sambon skulle få en efterlängtad son o jag min femte grabb! De första att få besked att det var ok, efter de blivande storasyskonen o farmor var förstås tjejerna i gruppen :)
Och ännu sitter vi varje dag och delar med oss. Nu är det bebisbilder, tandsprickning, vak-nätter, amningsbekymmer, barnmat, bilbarnsstolar... Men även vardagen med bilder (och recept) på middagen, bråk med sambon eller bästa kompisen, svärmors-problem, träningstips, sorg o glädje om vartannat. Vi har tom filmat vårat hem och visat för varann!
Det är det absolut första jag går in och kollar på morgonen när datorn slås på och det absolut sista när den stängs av på kvällen. Kollar hur det är med tjejerna, vad som är på tapeten, vad som händer i deras liv just idag.
Så, även om jag blir irriterad iland (för jo, självklart "grälar" vi loss lite ibland också som en "riktigt" tjejgäng) så är dem värda så himla mycket alla dem där nästan 50 "klipporna" i tillvaron. Härliga underbara tjejer, love u all!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar