När man vaknar med den här vackra utsikten utanför köksfönstret så börjar dagen på bästa sätt.
Trots det så har dagen varit små-deppig. Känns som att jag kommit i en sån där fas igen som jag hade i somras. Sover dåligt, drömmer oroligt och det är som en myllrande myrstack i huvudet av tankar både dag som natt. Gör så gott jag kan för att hålla humöret uppe, men fastnar ibland i någon slags melankoli ändå.
Saknar mitt glada, pigga, "det-ordnar-sig-alltid"-jag. Kommer hon nånsin tillbaka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar