I fredagskväll var det ett program med Alex Schulman (Älska mig, tror jag det hette). Han pratade då en hel del om det här med vår tids behov av bekräftelse. På facebook, instagram, twitter, bloggar osv osv. Hua mig vad det låg mycket i det han sa. Kände (tyvärr) igen mig i en del, men kände kanske ännu mera igen det i vissa vänner man har tex på fb.
När jag startade min syblogg efter nåt års läsande av andra sybloggar så var jag hela tiden på jakt efter denna bekräftelse. Allting handlade om att få så många besökare som möjligt och helst en massa kommentarer också. Listade bloggen överallt där det gick att lista en blogg, surfade runt och kommenterade på så många som möjligt varje dag. Till slut handlade inte bloggandet om själva sömnaden för min del, snarare att sy sånt jag visste drog besökare. Kände hela tiden en viss press att få till ett visst antal inlägg per vecka.
Naturligtvis är det länkad till fb så alla jag känner där ser varje gång jag gör ett inlägg. Tog jag nån liten paus tex vid sommarlov frågade folk direkt om jag slutat sy vilket i sin tur gav ännu mera press.
Lite som en motsats till sybloggen startade jag den här "vardagsbloggen" vid sidan om. En blogg bara för min egen skull. Inte för mina vänner (ingen vet att jag har den), inte för ev. läsare utan bara som min egen ventilation. Visst, kul om någon snubblar in här och läser vad jag skriver, men inget jag jagar efter. Bara skriva när jag har lust. Och om det jag har lust.
Men, till slut insåg jag, till min egen lättnad, att det gör ingenting, att det går ett tag mellan inläggen på sybloggen. Jag har min lilla trogna läsekrets ändå. Och det roliga med att sy har kommit tillbaka. Ingen press. Bekräftelsebehovet har tagit ledigt!
Idag var det dags för sambon att jobba igen. Första dagen efter ledigheten och vem försover sig ;)
Jag var rädd att försova mig, jag som skulle hämta hem sonen från LAN tidigt i morse. Så jag vaknade 5.45 redan och kunde inte somna om (av rädsla för att inte höra mobil-alarmet). Så där låg jag o stirrade ut i mörkret och hörde regnet dåna mot plåttaket, med handen på magen ifall det kunde tänkas buffa till lite. Sambon hade gått och lagt sig på soffan i natt eftersom jag snarkade (hopplös med det när jag är gravid) så honom hade jag ingen koll på. Men när jag smög upp kl 7 så sov han ännu...gissa om han fick fart ;) Ringde chefen...som också försovit sig! :D
Imorgon är det dags för skolstart för 4 av barnen.
Och för ultraljud....jag är skitnervös på ren svenska. Fi F_n vad jag har våndats sen tiden damp ner i lådan. Vissa dagar har jag känt att jag struntar i alltihop, vill inte åka dit! Men då får jag våndas vidare till juni ju, så det går ju inte :p
Jag har målat upp diverse skräckscener i huvudet på vad de skulle hitta för fel på knodden. Tom. att det är tomt! Tomt tomt i magen. Att jag gått upp 8 kg och fått denna kulan av all julmat och kolor, det låter väl logiskt..? Att jag skulle varit skengravid i 19 veckor!!!
Att vi ska bli skickade till Karolinska som förra gången (jag vill verkligen inte dit igen, men kommer på mig själv att mer eller mindre sätta in det i schemat kommande vecka).
Fast sen finns det samtidigt en liten liten uns av mig som ser fram emot att få se den lille/lilla därinne. En liten liten förhoppning om att allting faktiskt ser bra och normalt ut. Men, dessa nerver och dumma hjärnspöken :P
Undrar hur mycket jag kommer kunna sova inatt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar