Ack ja, dessa hormoner som snurrar runt i kroppen hela tiden. Tål ingenting utan att ta till lipen liksom. Se på teve innebär alltid bunkra upp med näsdukar. Nyheterna så är bilder från tex Syrien med barn som sitter fast i belägrade Homs eller från flyktinglägren (jag lipar). Reklamsnuttar om fadderverksamhet, SOS barnbyar=samma sak.
Det är hemskt och tragiskt och allt det där, men min reaktion blir en aningens överdriven. Igår när programmet på fyran började med kändisarna som åkt till Manila, tryckte jag direkt på av-knappen på fjärren innan sambon ens hann reagera. Jag klarar inte ens av att se det. Får en känsla att "världen är grym och har gått förlorad" samtidigt som man känner att man skulle vilja hjälpa hela världen fast jag vet att jag inte kan det.
Tom Skavlan häromveckan när Niklas pratade med vuxna karlar som skickade en hälsning till sina mödrar (=skyfall)!
Förra veckan var det Bill Gates som orsakade Niagara när han berättade om sina välgörenhetsprojekt.
Senast i raden är reklamfilmen med Zlatan. Alltså, jag är noll intresserad av fotboll, bryr mig inte ett jota om Zlatan i vanliga fall. Det enda jag hört om honom (förutom alla mål då) är att han verkar ganska dryg och slänger ur sig plumpa kommentarer (var nåt om nån cykel va...).
Och Volvo, världens snabbaste traktor, gillar jag egentligen inte heller trots att sambon kör en v70.
Men nu serru, tom jag tycker att Zlatan är en fantastisk människa som sitter där med sina barn i knät, pussar sin fru bakom örat och kör omkring i världens finaste landskap med en snygg bil och nationalsången på det. Han som invandrare är en riktig ändå svenne, så jäkla vackert, buuuuhhäääää!!!!
Jag blir ledsen, jag blir rörd, jag blir berörd precis hela tiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar